Och hade det hänt nåt mer, hade jag förmodligen fått skylla mig själv

På min innergård finns en lekplats, där det om kvällarna hänger ungdomsgäng. Ibland röker de cigaretter, ibland röker de braj. Ibland sitter de bara där och tittar på folk som går förbi.
Klockan var runt åtta i förrgår kväll, jag skulle ut och dricka öl med några kompisar.
När jag kom ut på gården såg jag att det satt ett killgäng på klätterställningen på lekplatsen. Snabbt funderade jag på om jag skulle gå ut genom porten som ligger närmast, och därmed undvika dem, men jag hade redan satt kurs - då skulle det bli uppenbart att jag tog omvägar på grund av dem, och jag ville inte ge dem det nöjet.
Jag gick med mobilen i handen och skrev ett sms när jag hörde en av killarna säga:
"Vad ska du göra?"
När jag tittade upp såg jag att två av dem hoppat ner från klätterställningen och var på väg mot mig, de gick sakta och låtsades titta på annat men det var uppenbart att något var på gång, jag har sett killar gå på det sättet så många gånger och alltid är det något i görningen.
Plötsligt var det bara en och en halv meter mellan oss, de gick ganska nära varandra och jag skulle bli tvungen att gå emellan dem om jag inte ville backa och gå runt dem istället.
När de var framme vid mig sträckte den ena killen plötsligt ut båda armarna i en hastig gest och skrek med låtsad förtjusning:
"Heeej!!"
Sen slog han snabbt sina långa armar runt mig och kramade mig hårt. Det gick väldigt fort och första känslan i kroppen var att jag blivit attackerad. Han var lång och senig, och uppenbart starkare än mig.
"Vad fan gör du!" skrek jag. "Släpp mig!!"
Han släppte efter någon sekund, sköt mig ifrån sig och förflyttade sig bakom mig. När jag fick ena armen fri slog jag rakt ut så hårt jag kunde och lyckades träffa honom i ryggen.
"Vad fan håller du på med!" skrek jag. "Din jävla idiot!"
Han skrattade och svarade mumlande, nåt larvigt i stil med att han bara velat hälsa.
"Vad fan är det för fel på er egentligen!" skrek jag. "Rör mig inte igen, din jävla idiot!"
När jag vände mig om och fortsatte gå hörde jag de andra killarna bakom mig:
"Ey mannen, vad håller du på med?"
"Ey jag kände henne!" svarade han.
"Vadå du kände henne", sa de andra.
"Jag svär att jag kände henne", sa killen.
Jag vet inte om de ifrågasatte honom på riktigt, eller om det var spelad sympati, men jag hoppas för samhällets skull att de tyckte på riktigt att han gjort fel.
När jag kommit ut från gården och gått en bit kände jag att jag var darrig om händerna. Ilskan bubblade inom mig, och plötsligt insåg jag att jag också kände mig kränkt.
"Varför knäade du honom inte?" sa mina kompisar när jag berättade vad som hänt.
Och då insåg jag hur dåligt rustad jag är för att bli överfallen. Jag har inte ens reflexen att knäa en eventuell förövare.

När jag lagt mig på kvällen kom en massa hämndtankar. Jag såg framför mig hur jag skulle ha hämtat en stark kille som fått läxa upp honom, som hade kunnat skrämma honom litegrann, hur hans sturskhet skulle ha smält i en pöl runt honom och hur han skulle bli tvungen att be om ursäkt.
Sen blev jag arg på mig själv. Det går emot allt jag önskar och tror på att jag ska vara tvungen att hämta en kille för att bli tagen på allvar, eller ha med min pojkvän när jag går förbi för att få vara ifred. Varför räcker inte mitt nej? Varför ska det vara okej att kasta sig över en tjej när hon är själv, men inte när hon är i sällskap av en kille? Fortfarande blir ensamma tjejer omedvetet omyndigförklarade - vi behöver en man att föra vår talan, som står upp för oss och håller alfahannar på avstånd. Någon som berättar för övriga intressenter att vi inte är tillgängliga, som slår vakt om vem som kommer nära. En ensam tjej är tydligen fritt villebråd.

Såna här grejer har hänt mig rätt ofta, ända sedan jag var i tonåren och man började röra sig mer ute. Kanske är det för att jag ser ung ut, eller för att jag är tunt byggd, eller för att jag gått i fel områden. Eller så är det helt enkelt för att jag är tjej. Oavsett vilket kan jag känna det i luften varje gång - man ser hur energin runt dessa killgäng (för de är alltid i gäng) förändras när man passerar, hur de tystnar och följer en med blicken, så som man kan tänka sig att lejon på savannen stannar upp och iakttar potentiella bytesdjur sekunderna innan det är dags för attack.

Jag är van vid kommentarer. "Kan inte jag få följa med dig hem?" "Kan inte jag få ditt nummer?" "Jag heter [....], adda mig på Facebook!" "Snygging, vad gör du ikväll?"
Och så vidare. Sånt kan man lära sig att ignorera, åtminstone utåt sett (inombords kokar jag varje gång och tänker att om jag bara hade varit lite, lite starkare så hade jag lärt dig att inte sitta och skrika på främmande tjejer).
Möjligtvis hade man kunnat anmäla dem för trakasserier, men det är den långa och krångliga vägen som aldrig leder någonstans - ingen kille har någonsin blivit åtalad och fälld för att ha fällt kommentarer till förbipasserande tjejer. Enda sättet att komma någonstans med ett sådant ärende är förmodligen om brottet innefattar hot eller hets mot folkgrupp.
Således kan man inte hindra folk från att säga saker. Om jag vill slippa sånt får jag kanske klä ner mig när jag lämnar lägenheten, eller se till att ha manligt sällskap när jag förflyttar mig i stan.
Det är uppenbarligen ett av villkoren för att leva ett fritt liv - att acceptera att få kommentarer och skamliga förslag av okända människor utan att ha interagerat med dem på något sätt.
Men var blir det okej att bli fysiskt angripen? Ja, i detta fall kanske det inte var -så farligt-, och det -hände ju faktiskt ingenting-.
Ändå - vad ger en okänd kille rätten att krama mig utan att kolla om han får? Vad ger honom rätten att bli fysisk med mig mot min vilja? Oavsett om det handlar om en hårdhänt kram eller ett regelrätt överfall - var finns min integritet och min rätt till min egen kropp? Var finns hans respekt för mig som individ?
"Är man stor måste man vara snäll", hette det i en värktablettsreklam för ett tag sedan. Men nej, det finns en massa stora människor därute som inte alls är snälla. Och är de inte stora så kan de vara många, och är ändå i överläge.

Gruppsykologin i såna här situationer är värd att studeras närmare. Det är intressant att se hur killar, som kan vara mammas pojkar inom husets fyra väggar, som kan vara omtyckta i skolan, jättebra som kompisar - blir bröliga och störiga och manschauvinistiska så fort de befinner sig i grupp. Hur killar som kanske förstår nånstans djupt i sitt sinne att kvinnor inte är gratis ändå står tysta bredvid när deras kompisar olovandes smiter till sig en klapp på en okänd tjejs rumpa, eller ännu värre, aktivt deltar i verbala eller fysiska övergrepp. Ju fler man är, desto mindre blir varje individs enskilda ansvar.

Vad jag gjorde fel i förrgår kväll har jag ingen aning om. Inte ens vårt rättsväsendes parametrar går att appliceras på situationen - jag var inte utmanande klädd, var inte hårt sminkad, kände ingen av killarna sedan tidigare och flörtade inte heller med någon av dem.
Vad hade hänt om jag uppfyllt ovanstående, om det varit senare på kvällen, om jag varit full?
Kanske ingenting. Kanske var det bara ett "pojkstreck". Några killar som roade sig på min bekostnad. Eller så hade det hänt något ännu värre, och då hade jag automatiskt fått bära halva skulden själv.

Allting handlar inte om hårdare straff. Det handlar också om psykosociala faktorer som gör det möjligt för våldsbrott att ens ske.
Som tjej är man mer utlämnad till det starkare könets välvilja än vad man vill tro. Och när välviljan saknas får man hoppas att man har tur.

Kanske ska jag börja träna kampsport. Om mina försvarsreflexer är såpass dåliga som jag nyss insett så kan jag behöva vissa manövrar för att freda mig i framtiden. Särskilt nu när jag vet att man kan bli ofrivilligt uppkramad i fullt dagsljus på sin egen innergård.

Boys will be boys

Satt på tåget mot Stockholm för några veckor sedan. Det var ont om plats men jag hittade ett säte precis vid ingången i salongen. På en plats precis vid dörren, där man kliver på och av, satt en ung kille, 17 eller 18 kanske, och drack öl. Efter en stund klev en annan kille på, och satte sig på platsen på andra sidan trappan från denna kille. Han var udda klädd i någon sorts utklädningskostym (tänk rollspel i skogen) eller så kanske han bara hade en egen stil (tänk rejvare). Han påminde i vilket fall om en alv.

Dessa två killar började prata med varandra. Ölkillen frågade alven vart han var på väg. Alven berättade att han skulle uppåt i landet och gå på en stödfestival för Japan. Där skulle han äta japansk mat och det skulle även finnas ett band som spelade japansk musik. Ölkillen däremot skulle snart kliva av (på en av de lantligare stationerna) och träffa en kompis.
Jag tyckte om situationen först - härligt att de två, så totalt olika människor, börjar prata på ett tåg och faktiskt har trevligt! Feelgoodkänsla.
Sen sa plötsligt alven till ölkillen:
"Tycker du att jag ser nördig ut?"
"Nej", sa ölkillen. "Men du kanske ska fråga nån annan. Fråga Blondie."
Jag hörde hela samtalet och fattade direkt att han menade mig, men valde att ignorera det.
Då började ölkillen vissla på mig.
"Öh, Blondie!" sa han. [visslade] "Öh!"
"Blondinen dissar dig", sa alven.
Irritationen växte inom mig.
"Öh, vafan!" sa ölkillen. "Blondie! ... Blondie!!"
Jag vred på huvudet.
"Vad är det?" sa jag.
"Tycker du att han ser nördig ut?" sa ölkillen och nickade mot alven.
"Blanda inte in mig i er diskussion", sa jag och försökte låta avslutande, tydligen totalt utan effekt.
"Amen du kan väl säga vad du tycker!" sa ölkillen. "Släpp en åsikt!"
(Reflektion - man kan släppa många saker, men en åsikt?)
Ytterligare några meningar sinsemellan senare var både ölkillen och alven märkbart frustrerade över att jag inte släppt någon åsikt rörande alvens nördighet.
"Hon spelar fin", sa ölkillen, och jag kände tydligt hur han tittade på mig.
"Blondinen dissar dig fortfarande", sa alven - om ölkillen var Bill var han definitivt Bull.
"Lilla gumman", sa ölkillen.
"Men hon är snygg", sa alven. "En snygg gumma."
"Tycker du hon är snygg?" sa ölkillen högt, uppenbart för att göra ner mig.
"Ja, det är hon väl?" sa alven.
Och där brast det för mig. Jag vände mig snabbt mot de båda jockarna och sa högt:
"Pratar ni om mig nu?"
"Jaa", sa alven fåraktigt.
"Sluta med det direkt, förstår ni?!" sa jag.
Jag tittade ordentligt på båda två.
"Ja", sa alven snabbt.
"Okej då", sa ölkillen strax efteråt.
Den utländska kvinna som satt bredvid mig hade följt samtalet. När jag lutade mig tillbaka och ölkillen och alven trevande hittade ett nytt samtalsämne, tittade hon föraktfullt på dem och sa:
"C c c... Idioter."
"Jaja", sa jag. "De växer nog också upp en dag om vi har tur."

Jag kände direkt att det var fel sak att säga. För ja, kanske växer man ifrån att tjafsa med okända människor på tåg. Men det är inbyggt i systemet att en kille kan approacha en tjej på vilket sätt han vill - han må betraktas som en svin, men han är ändå man, och män gör sånt.
Själv kan jag inte komma på en enda gång då jag suttit med mina kompisar på ett kollektivt färdmedel och pratat högt om en kille som suttit rakt framför. Inte heller hade vi någonsin kommit på tanken att objektifiera honom genom att ge honom ett utseenderelaterat smeknamn.
Men men. Det kanske bara är jag.