Hitta Nemo, eller snarare, hitta kvinnorna i Hitta Nemo

Jag såg "Hitta Nemo" första gången när den kom ut 2004 eller 2005. Det var en riktig feelgood-upplevelse. Så fint animerad! Och vilken gullig historia! Hur man faktiskt själv blev orolig att Nemo skulle bli fast i ett tråkigt akvarium för all framtid.

För några månader sedan bestämde jag mig för att se den igen. Denna gång blev upplevelsen totalt annorlunda. Jag försökte tycka att animeringen fortfarande var lika bra, att den var lika komisk på sina ställen. Men det gick inte. Jag blev, kort sagt, skitbesviken.

Det är lätt att räkna kvinnorna i "Hitta Nemo". Först har vi Nemos mamma, som dör innan filmen knappt börjat. Sen är det pojkar, pojkar, pojkar. Tills Doris dyker upp. Och sedan är det Dora, flickan på tandläkarmottagningen som tar livet av fisk efter fisk. Vi har också en kvinnlig sekreterare till tandläkaren på nämnda mottagning.
Var det allt? Fyra kvinnor på 90 minuter? Är det bara jag som ser en svidande obalans här?
Jag satt genom hela filmen och hoppades när varje ny scen tog vid att det skulle dyka upp en tjej. Men nej, manusförfattarna har helt glömt att halva världens befolkning, både ovan och under ytan, består av kvinnor. (Kanske tyckte de som anställde röstskådespelarna att det kändes tryggare om varje figur i filmen var en kille. De hade lätt kunnat välja fifty-fifty, särskilt med tanke på att det är en tecknad film och ingen agerar framför kameran, men visst, med tanke på att kvinnor och män av naturen besitter vida olika egenskaper är det ju svårt att göra en killhaj till en tjejhaj, när hajen i manus är en kille.)

Vad är det med alla dessa killar överallt? Nemo ska till skolan. Alla hans klasskamrater är pojkar. Och det är deras pappor som vinkar av dem. Nemo blir inträngd i ett hörn av tre hajar. Alla tre hajarna är killar. Nemos pappa följer med undervattenströmmen för att ta sig åt rätt håll. Alla sköldpaddor som pratar under färden är killar.
Nemo hamnar i ett akvarium. Alla är killar. Eller nej förresten, här finns en flicka, en menlös liten fisk som inte har några idéer om hur Nemo skall ta sig ut i frihet, medan pojkarna i akvariet spånar och aktivt utarbetar lösningar.
Genom hela filmen är alltså alla karaktärer utom fem, från fiskar till hajar till sköldpaddor till fiskmåsar till tandläkare, killar. Ser det verkligen ut så i våra världshav? Då är det kanske inte så konstigt att många arter är utrotningshotade.

Det som är minst lika bedrövande är vilka egenskaper dessa fem kvinnliga karaktärer tillskrivs. Om Nemos mamma får vi inte veta mycket, bara att hon dör.
(Att det inte är hon som skall hitta Nemo beror naturligtvis på att det inte går att göra en film om det - en fiskmamma hade nämligen aldrig tappat bort sin fiskunge.)
Doris, som tillåts ta mest plats i filmen, är även den dummaste karaktären vi träffar på under dessa 90 minuter. Hon flamsar och glömmer och tjoar och tjimmar, helt utan självkontroll och medvetenhet - precis som ett riktigt fruntimmer. Hon stjälper mer än hjälper, inte en enda gång har manusförfattarna låtit henne ha ett ögonblick av sharpness. För ordningens skull har den största manliga birollen en kvinnlig sidekick. Men denna sidekick får inte vara för smart, då blir hon ett hot mot den manliga karaktären. Bäst att låta henne vara korkad, sådär som tjejer i allmänhet är, då blir det ju roligt också.
Dora på tandläkarmottagningen är Den Vidriga Småflickan personifierad. Hon är burdus, elak och högljudd. Att det är just hon som tar livet av alla fiskar känns också självklart. Som tittare skall man känna igen obehaget av när en liten flicka är riktigt vidrig. Det är mycket värre än när en liten pojke är jobbig och bråkig. (Ändå kan jag tänka mig att en liten flicka, med tanke på de vårdande egenskaper hon av samhället anses besitta från födseln, och enligt vissa andra fostrats till, borde vara bättre lämpad än en liten pojke att ta hand om fiskar. Jag och brorsan hade kaniner tills vi var tolv. Jag tog hand om båda.)
Kvinnan på tandläkarmottagningen är inte heller något att hänga i julgranen. Med behaglig röst meddelar hon sin manlige chef att nästa patient väntar. Varken före eller efter detta skildras hon som något annat än passiv, som kvinnor i filmer brukar vara. Om man nu ens kan bilda sig den uppfattningen av de korta sekunder hon förekommer.

Hela filmen är en bedrövlig samling stereotyper, avbildade i en, uppenbarligen, sjukt könsojämn miljö. Nemo och hans pappa visar genom filmen prov på både mod och äventyrslusta, beslutsamhet och målmedvetenhet. Tjejerna i filmen gör inget av detta. De är harmlösa, huvudlösa personligheter utan egna tankar och idéer. Underställda och ofarliga, precis som i många andra filmer, böcker, tv-serier och överallt annanstans där kvinnor avbildas och ges egenskaper.

Jag hade en sur eftersmak när jag sett klart. Försökte känna att jaja, det är ju ändå en bra film. Men tanken släpper mig inte. För det är inte en bra film. Det är en jävla skitfilm. Hur skall vi någonsin kunna uppnå någon sorts jämlikhet om kvinnor inte tillåts vara handlingskraftiga och nytänkande ens i en tecknad film?

Internationella Kvinnodagen

I vissa länder firas denna dag stort - blommor delas ut på stan, kvinnor får ledigt från sina arbeten och deras män köper dem rosor och tar med dem ut på restaurang.

På Facebook cirkulerar en status som används uteslutande av det manliga könet: "Tisdagen  den 8 mars är det alla kvinnors dag. Posta detta på din status om du också är stolt över dina 364 dagar."
Så rätt de har.

I Sverige tänker vi mest på kvinnor i andra länder som har det svårt. I Aftonbladets söndagsbilaga frågar redaktören retoriskt om vi inte kan avskaffa internationella kvinnodagen, nu när kvinnor har både rösträtt och tillträde till styrelserum. "Nej", besvarar hon sin egen fråga, "inte när det finns kulturer där tioåriga småflickor släpas ut i bushen för att få sin klitoris rituellt bortskuren. Inte när ett kvinnligt foster kan köpas av en man redan i livmodern. [...] För så, mina vänner, ser verkligheten ut för alltför många av världens kvinnor."
Det är alltså det internationella kvinnodagen handlar om. Kvinnor i andra kulturer som faller offer för systematiska övergrepp. Det är få medier i väst som är intresserade av att sopa också sin egen farstu. Villfarelsen att Sverige är ett jämlikt land är vida utbredd, hemmablindheten lägger filter på alla diskussioner, både vid köksbord och i media, då man ställer våra "80% av männens lön" mot alla miljontals kvinnor som inte tillåts studera eller gifta sig med någon de valt själva.
Som att inte få ha ont när man ramlat, bara för att någon annan ramlat och slagit sig värre.

I lokaltidningen hittar jag en mängd kvinnor som svarat på frågor under rubriken "Så är det att vara kvinna". Som att upplevelsen skulle vara enhetlig för alla oss, i runda slängar, 3 miljarder som finns där ute. Som att det som gör oss till kvinnor, vår biologi och förmåga att föda barn, automatiskt gör oss det minsta lika. (Eller avser rubriken endast ett tvärsnitt av de sjutton kvinnor som svarat? Det är ju inte heller särskilt representativt.)

Kvinnorna har svarat på två frågor. Den första är "Vad tycker du är bäst med att vara kvinna?" Någon tycker att det bästa är att man får sminka sig. Någon annan att man har möjlighet att ändra sitt utseende mer än vad killar har. En tredje tycker att det bästa är att man får gentlemannamässig hjälp med att öppna dörrar. Och en fjärde svarar att en tjej kan vara mer sig själv, medan killar ska vara mer macho.
Bara en kvinna säger att hon faktiskt inte har något svar på vad som är det bästa med att vara kvinna. Och jag tycker spontant att hon verkar mest medveten av dem alla.
Fråga två är "Vad tycker du är sämst med att vara kvinna?"
Någon svarar att kvinnor konkurrerar ut varandra och bråkar istället för att lösa problemen och skapa jämlikhet. En annan tar upp att kvinnor har sämre lön. Någon tycker att det är dåligt med liberalismen i världen, fär då kan man tro att alla kvinnor är sådana. En kvinna svarar "Det finns inget dåligt här i Sverige men i resten av världen är det män som styr". Och någon tycker att det inte finns något dåligt alls med att vara kvinna.

Åh, vad jag skulle vilja prata med dessa kvinnor. De är allt mellan 16 och 41 och ingen av dem har fattat någonting.

På sidan finns också en intervju med ordföranden i ett nätverk för kvinnliga företagare. När hon får frågan vad som är bäst med att vara kvinna, svarar hon att på individnivå finns många möjligheter att välja vad man ska ha på sig, t.ex. kortkort och högklackat, medan män bara kan ha kostym. Det som är sämst med att vara kvinna tycker hon är att den ekonomiska strukturen i samhället gynnar män, och att vi måste arbeta för jämställdhet i bland annat bolagsstyrelser.

Som alltid när man läser tidningen eller tittar på tv ska man naturligtvis vara källkritisk. Det är inte säkert att svaren i enkäten är rättvist återgivna. Men om de är det - är det så lite kvinnor vet om sig själva och det samhälle de lever i? Att ordföranden i ett kvinnligt nätverk, hon som borde ha en ambition snäppet över medelsvenssons, tycker att det är bra, faktiskt det bästa, att en kvinna har större möjligheter än en man att klä sig olika från dag till dag?

Var är perspektivet? Var är kunskapen? Jag har svårt att känna solidaritet med folk som inte själva inser att de befinner sig i underläge.

Medvetenhet fas 1

Jag har haft de här tankarna ganska länge, och ändå känns det som att de slog ner som en bomb i huvudet på mig en dag.

Det var på en jobbintervju i maj 2010. Det var ett jobb jag verkligen ville ha, på ett företag jag respekterade djupt. Min [manliga] intervjuare tillika framtida potentiella chef var mycket trevlig. Inte på ett kallpratsaktigt sätt, han hade humor och substans, och jag kände att vi hittade varandra. Han var energisk och rakt på sak, och när jag var rakt på sak tillbaka uppskattade han det. We hit it off, kan man säga.

Han frågade om mina familjeförhållanden, fritidsintressen och annat smått och gott. Sedan kom det.
"Hur många barn vill du ha?" sa han.
Jag kände mig överrumplad, inte alls bekväm. Även om jag är i fertil ålder har jag ingen längtan efter barn just nu, det känns väldigt avlägset. Och så ska jag diskutera frågan med någon jag träffar för första gången.
"Jag vet inte riktigt", sa jag, "det har jag inte tänkt på."
"Men är det två eller fem eller...", fiskade han.
"Två, kanske?" sa jag trevande.
"Jag kan tala om att jag har två själv, och det räcker alldeles utmärkt", sa han.
Vi pratade vidare. Allt som allt var det en trevlig intervju.

Senare den dagen, eller dagen därpå, började jag fundera. Varför hade han frågat mig så?
Vad har min framtida familjebildning med jobbet jag söker att göra? Det var inte en fråga av typen om vilka drömmar jag har i framtiden. Och det viktigaste av allt, om jag varit en kille i samma ålder - hade han varit lika angelägen om att få svar? Hade han ens ställt frågan?

Jag mailade JämO, och fick svar att det är svårt att bevisa att man blivit diskriminerad vid en arbetsintervju på grund av sitt kön. Arbetsgivaren har rätt att ställa frågor, däremot inte att basera sitt beslut på svaren när det handlar om ens privatliv.
Och hur skulle jag bevisa att svaret på den frågan var så viktigt just för att jag är tjej i barnskaffarålder?

Jag fick inte jobbet, trots att jag hade kompetensen. En personalansvarig ringde upp mig och sa att hon tyckte att det var jättetråkigt att de var tvungna att tacka nej till mig, men att de sparat min ansökan och att jag skulle söka direkt om det dök upp någon annan vakant tjänst hos dem.

Det där satte igång någonting hos mig. Dagarna efter levde jag i en furiös ström av intryck, tolkade på ett helt nytt sätt. Det kändes som att jag öppnade ögonen.
Plötsligt såg jag hur pojkar, killar och män tittade på mig där jag stod utanför jobbet och rökte. Det var allt från skolungdomar i stora skräniga gäng till kostymer med portfölj och hantverkare i blåkläder.
De hade en sak gemensamt - de granskade mig. Tittade uppskattande. Vände på huvudet när de körde förbi i sina bilar.
På våra möten på jobbet satt tjejerna mest och fnissade medan killarna avbröt, kom med åsikter eller hävde ur sig missnöje.
Så fort Mona Sahlin kom på tal begränsade sig samtalet mest till hur jobbigt det är att lyssna på hennes röst, hur obehaglig hon är att titta på i tv-rutan, och inte alls om den typ av politik hon driver.
Jag började fundera över saker - vad och vem, eller vilka, bestämmer vilka vi är? Hur andra betraktar oss? Vad vi är kompetenta till? Vilka egenskaper vi har?
Jag funderade länge. Vissa perioder mindre, andra perioder mer. Och det blev uppenbart hur lite diskussion som faktiskt sker kring detta. Hur vi alla lever med en omedveten sanning om att det bara är så.
Och så startade jag den här bloggen.