Alla dagar, alla nätter, utan uppehåll

Nyligen hemkommen från en weekendresa i en av Europas huvudstäder. Vi har inga direkta planer, ska se de sevärdheter man ska se och äta gott. I taxin från flygplatsen får vi en käck liten bok med ett urval av allt det bästa man kan se/göra/äta och dricka. Det finns även en hel sektion under "Nightlife" som heter "Adult clubs". Där guidas man till de bästa strippklubbarna i stan, ställen som enligt beskrivningen är himlen light, varma och gosiga med goda drinkar och tjejer som kommer att göra allt för att ens kväll skall bli så minnesvärd som möjligt (tro fan det). Om en klubb skrivs det att de tillhandahåller "peep show, private rooms... whatever you fancy". Om en annan får man veta att de erbjuder "special services, such as escorts".
En kväll går vi ut och promenerar i jakt på en restaurang. Både i turistkvarteren och de mer nersläckta gränderna finns det strippklubbar. De är inte dolda från gatan på något sätt, snarare tvärtom - det lyser ett rött sken genom fönstren och när man går förbi ser man strippstänger med tjejer som åmar sig i lackshorts och stilettklackar. Vid ingången till nattklubbar och casinon finns små runda podium där alldeles för tunt klädda tjejer står och dansar och juckar, uppenbart lockbeten för fulla turister.
På anslagstavlor runtom i stan sitter posters med reklam för klubbar med fantasifulla namn och bilder på tjejer med bara överkroppar som trycker sig mot varandra.
Sådär är det alltid. Åker man på charterresa finns det dansare i burar uppe i taket, semestrar man i storstäder finns ett ställ med broschyrer i hotellentrén där man kan boka sitt besök på "stans bästa strippklubb" med taxiresan och en fri drink inkluderad.

Och jag blir så ledsen. Vissa tjejer distanserar sig - de känner en trygghet i att det finns en skillnad mellan horor och madonnor, och att de själva ALDRIG skulle gå upp på ett podium och dansa för pengar. Jag kan inte distansera mig. Jag känner mig äcklad, och kränkt som kvinna. För att det är så lättillgängligt, för att det är så vedertaget. Sex säljer och det finns överallt, men det är aldrig på lika villkor, det är skräddarsytt av män för män och det inkluderar pengar. Det är accepterat att turister på weekendresa vill titta på nakna tjejer som dansar medan de dricker sin öl, och det är enormt lukrativt att kostymnissar på affärsresa vill koppla av med en ung tjej på sitt hotellrum efter en hård arbetsvecka.
Jag undrar varför samhället inte utvecklats mer. Jag undrar varför såna här industrier fortsätter att dra in pengar och skövla offer. För ja, man kan prata om fri vilja, och liberaler tycker om att hävda människors rätt att välja själva. Men är man född i ett fattigt land i Europa med taskiga hemförhållanden och en sjuk mormor så kanske man inte sätter sig själv först. Då gör man det bästa man kan av situationen. Och om det inkluderar att ta av sig kläderna för främlingar eller att ligga med dem för pengar, så kanske man gör det, för att av två onda ting så är det det minst onda - inte för sin egen del, men för situationen. Hade jag haft sämre förtsättningar i mitt liv hade jag kanske också stått där och åmat mig. Kanske hade det varit jag som anlänt till en tysk vd:s hotell i någon av Europas huvudstäder. Folk blir sjukt provocerade när man säger så, för det görs en strikt social åtskillnad mellan tjejer man ligger med och tjejer man gifter sig med. Sverige är världens mest jämställda land, men även här hör man killar som är tveksamma till att ingå ett förhållande för att tjejen de träffar har "legat runt".

Att "välja" att strippa eller att prostituera sig är inte ett fritt val. Hur många fria val har man egentligen? Alla ens valmöjligheter är ju beroende av situationen. Och jag blöder lite i hjärtat, tappar matlusten, när jag ser dessa nätstrumpor, detta lack, dessa djurmönstrade fåtöljer och röda väggar.

Sex ska inte vara till salu, oavsett om den som säljer blivit inlurad i det eller själv sökt sig till det för att det är hennes enda försörjningsmöjlighet.
När jag åker på semester vill jag inte ha information om vart jag kan gå för att titta på unga tjejer. Jag vill inte ha det upptryckt i ansiktet var hordistriktet ligger eller vilka klubbarrangörer som har erbjudande på drink och ligg.

Detta ständiga fokus på sex gör mig trött. När "Fråga Olle" började var det ett gemytligt informationsprogram där tittare ställde frågor som "ibland får jag ont i snoppen efter sex, är det farligt?" Idag är "Fråga Olle" en dokumentär där man visar explicit material från porrfilmsinspelningar och träffar folk som gärna hänger i krokar från taket medan de blir påsatta. Nu har det kommit ytterligare ett program, "69 saker du vill veta om sex", med panelsamtal där folk diskuterar sina gruppsexupplevelser.
Mångfald i all ära, men sluta trycka det i mitt ansikte på bästa sändningstid. Det som behövs är information - och ja, vi kan gärna diskutera hur homosexuella har sex på bästa sätt eller nya grejer man kan testa för att få henne att komma. Men gör det för fan på ett snyggt sätt. Jag är flera, flera år från 30 och jag känner mig tråkig i sängen när jag hör folk på tv berätta om hur ofta de går på swingersklubb. Vad hände med erotiken? Det outtalade, det underförstådda, det som kittlade? Idag finns det porr för alla smaker, från bajssex till fisting, och det finns ett knapptryck bort. Inte konstigt att folk blir avtrubbade och att det skett en normalisering av saker som faktiskt kan skada både kropp och psyke.

Men framförallt - vad fan hände med etiken? Det som ska skilja oss från djuren är vår moral - var finns den när man kan köpa en annan människa, för att titta på eller ligga med, som man köper kaffe på stan?

Hjälplös eller inte

Såg Efterlyst igår, ett mycket bra program för övrigt. De visade ett inslag där en full man trillat ner på tunnelbanespåren för att undkomma en man som försökte muddra honom, varpå denna man hoppade efter, tog hans värdesaker och sedan försvann därifrån, utan att slå larm om offret som medvetslös låg kvar på spåren.
Det blev ramaskri i kommentarsfälten. Även i studion var Hasse Aro uppbragt, lovade att de skulle se till att ta fast denna ynkrygg till människa.
Även Thomas Bodström var med i programmet. På en tittarfråga om vad gärningsmannen kan komma att dömas för, svarade han att det rubriceras som grov stöld, men även vållande till kroppsskada, eftersom mannens rånförsök indirekt drev offret mot spåren. Bodström förklarade också att det kan vägas in i straffet att gärningsmannen utnyttjat det faktum att offret befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd på grund av sin berusning.
Vilket ju är helt korrekt.

Frågan som uppstår då, är varför det ska vara så satans svårt att döma till offrets fördel i våldtäktsfall där tjejen sovit eller varit full. "Det anses inte ställt utom rimligt tvivel att [offret] inte uppfattade vad som höll på att hända", kan det heta då. Alltså: Även om du är full eller sover ska du ha sinnesnärvaro nog att avvärja en våldtäkt. Det är intressant att det kan falla ut till gärningsmannens fördel - för om tjejen är så full att hon däckat, eller gått och lagt sig och sover tungt, så är det ju inte säkert att han faktiskt vet att hon inte vill.

Jag ser fram emot den dagen det blir självklart i den offentliga debatten om våldtäkter att, utan fanfarer, slänga in ett: "Och naturligtvis bedöms brottet som grövre eftersom offret vid tillfället var berusad."

Vegetarianismens ständiga övergrepp

I helgen som passerade var det Way Out West i Göteborg. Några dagar innan festivalens början kungjorde arrangörerna att det endast skulle serveras vegetariskt inne på festivalområdet. BAM - så svämmade kommentarsfälten över av förbannade köttätare som hulkade ut sin besvikelse och lovade dyrt och heligt att aldrig mer sätta sin fot på WoW, för detta, att påverka deras kostintag under tre dagar, är ett övergrepp av sådan rang att det borde regleras i FN:s konvention för mänskliga rättigheter.

Vissa sansade människor, både köttätare och vegetarianer, påpekade det uppenbara faktum att festivalen äger rum mitt i en stad där det utanför ingången ligger ett antal restauranger och gatukök som serverar kötträtter, samt att en festival inte per definition förbundit sig att servera just köttmat, utan endast att servera mat.
De flesta garvade åt dessa "kränkta köttätare", som de kallats de senaste dagarna, men jag blev i min ensamhet ganska bekymrad. Detta ständiga mantra - "Det är faktiskt min rättighet att äta kött!" Jo, må så vara, under rådande omständigheter, men det är inte en festivals skyldighet att servera dig det.

Jag slutade att äta kött för nästan 14 år sedan. Ett val jag är mycket nöjd med, som har funkat bra för mig. Från att endast ha handlat om ett etiskt ställningstagande har det för mig förlängts till att också handla om ekologi och att begränsa resursslöseriet. Jag vill inte påverka hela ekosystem genom att äta fulfångad fisk, och ja, man kan lägga hela sin själ i all välja rätt märken och leta efter certifierade varor, men om jag känner att jag klarar mig utan så gör jag gärna det. Jag skrev ett fördjupningsarbete i våras om just lagar och regleringar inom fiskeindustrin och har då funnit att det finns multipla problem med fiskerätter och tjuvfiskning. För att inte fylla sin kvot kan fiskefartygen exempelvis slänga tillbaka småfisk i havet för att istället försöka få upp mer av den fisk som är värd mer pengar - något som är allmänt känt, det som var nytt för mig är hur dåligt detta regleras både i länders nationella lagstiftning och i gemensamma regelverk.

Att äta felfiskad fisk och massproducerat kött skapar så många mer problem än vad man kan föreställa sig. Även om man inte "bryr sig om djuren", som många köttätare gillar att säga, så kan man åtminstone tänka på miljön och på vår planet. Om man inte ens kan tänka sig att ställa upp på detta under ett fåtal dagar - vad är man för människa då? Det är ett välbelagt faktum att kött- och fiskkonsumtion påverkar miljön negativt. Har inte vi alla ett ansvar då att göra något åt saken?
Därför blev jag förbannad av alla festivalbesökares reaktioner, på deras DESPERATION vid tanken på att eventuellt behöva avstå från kött från 13 till 24 varje dag.
Jag har aldrig försökt pådyvla någon annan min uppfattning. När folk har undrat har jag svarat, när de har gett mig sina argument har jag gett dem mina. Jag har aldrig provocerat folk som äter kött, aldrig pekat på en hamburgare och bett dem föreställa sig den skuttandes på en äng.
Därför är det intressant hur provocerade folk blir av mig. När jag äter mina quornfiléer - ständigt dessa quornfiléer, även på bättre restauranger - är folk snabba med att påpeka att det verkar äckligt, att de inte fattar hur jag klarar mig utan kött och att de själva aaaldrig skulle kunna leva utan sina blodiga biffar. Ofta får jag försvara min ideologi, och det sker på en låg nivå: "Men lejon då, varför är det okej att de äter kött men inte vi? Och djuren då, du äter ju upp deras mat?"
Nu låter det som att jag bara träffar högstadieelever, men ja, ibland känns det så. För när det kommer till kött är folk snabba med att markera, make a statement och avfärda det jag tror på. Som om de känner sig hotade, trots att jag aldrig tar upp detta själv utan det är de som söker diskussion.
För mig kommer det alltid att vara ofattbart att människor, som är medvetna om det lidande och den utarmning som köttindustrin innebär, ändå väljer att äta kött med gott samvete. För att de tycker att det är gott, för att de  alltid gjort det. För att de är för fega för att testa ett vegetariskt mål nån gång och se själva om de blir mätta eller inte. För att de ser människan som skapelsens krona, inte här för att förvalta den värld vi kontrollerar utan för att få ut så mycket njutning som möjligt, även om det påverkar andra varelser. Det kommer för mig alltid att vara helt oförståeligt att människor ser det som sin rättighet att aktivt bidra till en industri som åsamkar andra varelser lidande.

Köp dina egna jävla drinkar

Nu är Pär Ström tillbaka, och med honom alla kommentarsfält som sjuder av missnöje. Man lägger märke till något när man läser bland kommentarerna, och det är att många av kommentatorerna tycks ha tagit extra illa vid sig av sin (generaliserande) sanning om att alla kvinnor bara är ute efter att mjölka män på pengar. Det hänvisas ständigt till kvinnor som shoppar upp mannens pengar, förväntar sig uppvaktning och dyra middagar - nu i dagarna kokade kastrullen över på grund av alla dessa KVINNOR som letar upp RIKA MÄN och blir GRAVIDA MED FLIT för att kunna leva gott på mannens inkomster.

Det är komplicerat att diskutera med jämställdister, för trots deras lovande beteckning så vill de liksom inte att kvinnor och män ska leva jämställt - då hade de också kämpat för lika lön istället för att hänvisa till deltider och den offentliga sektorn - utan de menar att eftersom män är de förfördelade i dagens samhälle borde man, för att främja jämställdheten, hindra feminismens framfart och tänka på männen istället.
Jämställdisterna är inte intresserade av att kämpa både för kvinnor och män - de har siktat in sig på de få områden där även män kan sägas ha taskiga förutsättningar och så menar de att hela jämställdhetsdebatten är sjuk för att inte män står i fokus.

Jag sympatiserar inte med jämställdismen - för mig är det som ett sverigedemokratiskt svar på demokrati - men jag vill ändå slå ett slag för att man bör ha med sig jämställdhetstänket vart man än går.
För äkta feminister behöver man inte predika om detta, och ickefeminister läser väl inte min blogg så jag vet inte vem jag skriver för. Jag tänker bara att det är jävligt viktigt att vara medveten om att man har ett ansvar.
Det finns en förlegad bild i samhället av hur en kvinna ska få välja - en eftertraktad kvinna ska vara lite hard to get, och mannen ska få kämpa för att göra henne till sin. Detta kan ske till exempel genom att han är generös och därigenom visar henne att han kommer att kunna ta hand om henne senare. Att betala middag, avvisa en jobbig kille som stöter på henne eller följa henne hem kan vara såna grejer.
Det här är nåt som är negativt för båda könen. För tjejer eftersom det ingår i hela denna process att hon ska vara "ärbar" - även om ordet inte används längre är mekanismen densamma. Om hon vill ha ett seriöst förhållande kan hon inte ta med sig killen hem första kvällen. För tyvärr är det så även i vår kultur att en kvinna man redan legat med tappar sitt värde litegrann. Det som sitter i kvinnans oskuld i vissa länder, sitter i vår världsdel i hur lång tid som förflyter innan hon ligger med honom.
För killar är det negativt eftersom det sätter press även på honom - han ska bjuda även om han inte har några pengar, beskydda henne även om han inte är stark (eller bara inte vill slåss).
Hur fan är det produktivt?

Och sen när man ser det här mönstret - spela inte med! Bryt mot reglerna! Underhåll inte dessa unkna undermedvetna sanningar om vad som räknas och inte.
Jag hör ibland tjejer på krogen som tagit emot en drink från en kille som inte riktigt är i deras liga, och när de får frågan om varför de pratade med honom svarar de: "Äsch, jag fick ju en drink?"
Och jag blir så förbannad varje gång. Det här är nånting vi måste göra tillsammans, kvinnor och män, och vi måste alla se både våra rättigheter och skyldigheter, kvinnor och män, och vi måste alla släppa vissa privilegier för att kunna leva jämställt i slutändan.
För till skillnad från vad Pär Ström och hans hantlangare tror, så vill inte riktiga feminister bara roffa åt sig fördelar och lämna all skit kvar med männen. Vi vill också bjuda på middagar, vi vill också klara oss själva. Men för det krävs att vi får bland annat samma ekonomiska förutsättningar som män.

Ja, det är fint att följa nån hem så att den slipper gå själv i mörkret. Det kan vara genuin omtanke likaväl som uppvaktning. Medmänsklighet behövs.
Men när du tar emot en drink av en kille på krogen som du egentligen inte alls vill prata med, när du låter killen betala middag gång efter gång eller förväntar dig att han ska betala biobiljetterna, även om han nu råkar tjäna mer än dig - då underhåller du faktiskt de könsföreställningar som håller oss fångna, inte bara kvinnor men inte heller bara män, utan ALLA.

Att ta vara på sig själv, att betala för sig själv, att prata med nån för att hen är trevlig och inte för att hen ger dig nåt i utbyte - det är sånt vi alla tjänar på.

Så köp dina egna jävla drinkar för fan.

Vad är väl en våldtäkt?

Läser en artikel i Aftonbladet, du kan läsa den här, om hur de dömda förövarna i ett våldtäktsmål får stöd i en Facebookgrupp av bland annat offentliga personer.

Det finns många saker i texten som upprör. Sylvia Blind, som är ordförande i Jokkmokk Sameförening, säger att hon bildat sig uppfattningen utifrån vad som skrivits och sagts i media. På Sveriges Radios hemsida säger hon att hon är med i Facebookgruppen eftersom hon känner närstående till männen och därför tror på deras oskuld.
I artikeln på Aftonbladet stod att läsa igår (vilket redigerats bort tills idag, känns inte fint att inte kunna belägga detta men jag läste det) att hon anser att domen saknar trovärdighet eftersom rättegången skett "bakom lyckta dörrar" och att inte männens version kommit fram i media.
Enligt artikeln på SR har hon även skrivit i Facebookgruppen: "Ja herregud, dom borde ju ha varit frikända för länge länge sen. Vad är det som gjort denna sak så helt galen, att rätten dömmer så här???"

Det är så mycket som är fel här. Ja, det döms åt helvete ibland i våra domstolar. Väldigt ofta i våldtäktsmål, dessutom. Har Sylvia Blind någon uppfattning om hur svårt det är att komma till fällande dom i ett våldtäktsåtal? Den resan, med alla utgallringar på vägen, är lika lång som Transsibiriska järnvägen från Vladivostok till Peking med alla stopp däremellan.
Mörkertalet gällande våldtäkter är stort, vilket innebär att de flesta våldtäkter inte ens syns i statistiken. Sedan är det en väldigt, väldigt liten del av alla faktiska våldtäktsanmälningar som ens leder till åtal. Och av dessa ger ytterligare en liten, liten del en fällande dom. Så, kan man spekulera, när rätten väl dömer till målsägandens fördel, innebär då kanske detta att det i större delen av fallen funnits tydlig teknisk bevisning och trovärdiga vittnesmål. Svenska rättsväsendet arbetar utifrån principen om att hellre fria än fälla - vilket i sig inte garanterar att alla som döms är skyldiga, men som faktiskt ger vid handen att fällande domar är välgrundade.
I detta fall har hovrätten gjort bedömningen att männen är "utom rimligt tvivel" skyldiga. För att bli dömd som "utom rimligt tvivel" skyldig till ett grovt brott trots att man är oskyldig, ska man ha sådan maximal otur att det nästan inte finns på den svenska kartan. Rättsväsendet har visst gjort sina tabbar - Joy Rahman och Thomas Quick i all ära, men det är inte vardagsmat. Om det döms fel är det snarare åt andra hållet - att skyldiga blir frikända.

Sylvia Blind anser sig också kunna göra den korrekta bedömningen att männen är oskyldiga eftersom hon känner närstående till dessa. Hon verkar alltså inte ha någon relation direkt till männen, men vet ändå att de aldrig skulle göra såhär mot någon.
Sylvia Blind är uppenbarligen blind för det faktum att människor kan ha flera sidor. En hängiven ungdomstränare med god relation till knattarnas föräldrar kan plötsligt visa sig ha kommit med skamliga förslag, filmat duschande ungdomar eller rentav förgripit sig fysiskt på dem. Varje gång blir samhället lika chockat; "detta hade vi aldrig kunnat tro!" Nej, för alla förövare är inte monster. Alla våldtäktsmän och incestgubbar är inte Joseph Fritzl. Vissa är omtyckta familjefäder, andra högt uppsatta ministrar. Göran Lindberg, "Kapten Klänning", kämpade för jämställdhet inom poliskåren samtidigt som han våldtog 17-åriga flickor med överdimensionerade attrapper på hotellrum. Och - var det förresten någon under de arton åren som misstänkte om Joseph Fritzl att han förmodligen hade sin dotter instängd i källaren? Förmodligen inte, och ändå verkar han ha varit ganska märklig. Naturligtvis blir man chockad av att höra om personer man känner att de begått hemska våldsbrott. Naturligtvis är det svårt att tro det. Men att grunda sin uppfattning i att man känner närstående till förövarna är väl inte heller sunt? Alla förövare har närstående. Sannolikheten är faktiskt stor att känna någon som är släkt med någon som begått ett hemskt brott. Jag kände en kille som misshandlade sin syster. Men han var väldigt gullig mot mig. Jag kände en annan kille som blev dömd för våldtäktsförsök. Han var också en rolig kille. Men att någon av dem begått det brott de dömts för, det tvivlar jag inte en sekund på.

Sylvia Blind tycker också att det är svårt att ta till sig rättens beslut eftersom rättegången skett bakom lyckta dörrar. Varför då? För att om inte media är där och rapporterar så dricker alla bärs och skiter i detaljerna och dömer lite som de känner för? Det är viktigt att samhälleliga instanser, rättsväsendet inte minst, kan granskas i media och att medborgare får kännedom om sånt som sker. Bristerna i äldreomsorgen är väl ett lysande exempel.
Däremot finns det gånger då man vill skydda de inblandade från uthängning och gatlopp i media. Detta kan bland annat ske ifall förövaren eller offret är väldigt unga.
Som jag förstår det var inte flickan i detta fall myndig, och därför tog rätten beslutet att hålla detaljerna undan från allmänheten. De flesta rättegångar sker med öppna dörrar - jag har själv bevittnat rättegångar i misshandelsmål, där jag fått höra personer, som jag inte har någon som helst koppling till och som inte bett om min närvaro, berätta om hur deras män örfilat och sparkat dem och deras barn. När sådant finns tillgängligt för allmänheten, kan man dra slutsatsen att det bara är mycket delikata mål som avgörs bakom lyckta dörrar.

Det mest intressanta är ändå att Sylvia Blind påtalar just att hon inte har någon kännedom om fallet, och ändå väljer hon att ta de dömdas parti och fråga sig hur hovrätten "kunnat döma så galet?" För det är det vi ofta gör. Inga offer får förklara sig så noga som offren för sexualbrott. Inga möter större tvivel, bär större bevisbörda, blir mer stigmatiserade. 
Fortfarande är sex, även sådant som sker med tvång, något som sker till kvinnans nackdel. En man "fick komma till", en kvinna "släpper till". En kvinna kan möjligtvis "bli övertalad", men man hör aldrig om att en man "pressat en kvinna" till sex.
En person som beblandat sig med kriminella gäng, kanske lånat pengar för att lösa en skuld, och sedan blir indirekt hotad av de kriminella - den personen blir trodd. I dagsläget skall det till och med räknas som hot om exempelvis personer med mc-västar kommit in på offrets restaurang och bara suttit där, som en markering. En person som hamnat i klammeri med kriminella blir inte misstrodd. En person som beblandat sig med den undre världen får aldrig höra av rättsväsendet att hen bär halva skulden själv, eftersom hen lånade pengar av gänget från första början.
Men när det kommer till sex skall det finnas millimeterbevisning. Och det största ansvaret ligger på alla kvinnor, faktiskt alla som går runt därute och har en fitta som nån kan trycka upp nåt i - man måste veta var ens egen gräns går, och den ska gå på samma ställe vid första ölen som vid sista, och detta skall tydliggöras så fort någon visar intresse, så att de inte får fel uppfattning.
När man sedan ändå tragiskt nog blivit utsatt för ett brott, och det är ställt utom rimligt tvivel att man är ett offer, utan skuld (för annars skulle inte rätten döma till ens fördel), då kommer det sista eldprovet; då finns det folk som Sylvia Blind som ifrågasätter ens trovärdighet och talar i nattmössan på internet och i tidningar om hur ens förövare, som haft sex med en mot ens vilja, inte alls är skyldig, eftersom hon känner deras närstående.

Det där med ungar

Det är trendigt att skaffa barn. Kanske inte just att sätta dem till världen, för det har väl folk gjort i alla tider, men hur man sedan kan använda dem som statussymboler. Det har blivit möjligt att förverkliga sig själv och definiera sin livsstil genom sina barn på ett sätt som känns starkt kopplat till 2000-talet.
Folk döper sina telningar efter amerikanska delstater och köper märkesskor som är så små att man knappt får ner två fingrar i dem. Det är viktigt att vara lyckad, och man kan visa att man är lyckad också genom att ha lyckade barn. Det är sådana barn som inte växer upp och jobbar inom vården, utan pluggar media och flyttar till Stockholm (inget fel i något av det).
Folk drömmer om dyra barnvagnar och att dricka latte på stan med föräldralediga kompisar. Det är viktigt med söta, gärna dyra, bebiskläder och att gå i rätt skolor, bo i rätt områden, umgås med rätt människor.
Och någonstans i detta drömmande och planerande så faller könsperspektivet bort. Jag hör folk berätta att de ska ta all föräldraledighet, för deras killar är inte så sugna på att vara hemma. Vissa killar vet inte ens hur man byter en blöja, och är det bajs i blöjan finns det inte en chans att de ska ta i den. Omgivningen skrattar igenkännande, ja se killar och blöjor går ju inte riktigt ihop.
Också det viktigaste perspektivet faller bort i denna västerländska babymaterialism - vad vill man ge sina barn? Frånsett dessa märkeskläder och vetskapen om att de är snäppet grymmare än barn som vuxit upp i taskiga områden?
När jag tänker på att skaffa barn känner jag instinktivt att jag inte kommer våga. Det är en sjuk värld vi lever i, med våld och sex och porr och droger, med avslutade och kommande krig och en arbetsmarknad som fått dubbelsidig lunginflammation.

Nån gång kanske jag kommer vilja ha barn, livet faller sig väl så till slut. Och om jag får några, så tänker jag att jag vill ge dem värderingar. Jag kan inte känna idag att jag bryr mig så mycket om de där svindyra vagnarna och den där kaffelatten. Snarare om att försöka göra mina barn till små egna människor, som lär sig tänka kritiskt, som lär sig att skilja rätt från fel, som bildar sig en uppfattning om världen där utanför. Som värderar ärlighet och rättvisa framför märkeskläder, och som slipper växa upp med skamfyllda föräldrar. För det är lätt att känna skam. Dåligt samvete över allt man borde hinna, över alla man borde ringa, över allt man borde demonstrera för, demonstrera emot. Säkert kommer även jag att känna dåligt samvete den dagen jag skaffar barn. Säkert kommer även jag att känna skuld när jag inte hinner till mina barns skolframträdanden, eller prioriterar att jobba istället för att hämta tidigare  på dagis.
Därför är det så jävla viktigt att skaffa barn med rätt person. Man kan kämpa hur mycket man vill, brinna hur mycket som helst, ha hur starka åsikter som helst om hur man vill leva sitt liv. Men det funkar inte, om den man delar sitt liv med inte håller med. Och det märker man oftast när barnen redan kommit och huset redan är köpt. Det är enligt statistik då kvinnor och män faller tillbaka i traditionella könsroller, han drar in pengarna och hon tar föräldraledigheten, samt alla vabbdagar, eftersom de förlorar pengar på att han är hemma istället.

Jag hoppas att den jag skaffar barn med är villig att ta sitt ansvar. Att han är med på att dela lika på föräldraledighet och vab. För även om någon säger sig vara jämställd, så märker man först när det är skarpt läge hur det ligger till på riktigt.
Och jag hoppas att jag kan släppa mitt kvinnliga kontrollbehov och stå tillbaka. Inte packa gympapåsar för att det ska bli "rätt" eller lägga fram barnens kläder när han är hemma med dem. Det enda sättet att lära sig, är att få göra saker själv. Kvinnor besitter ingen magisk multitasking-egenskap, tvärtom är de ofta så bra på att ta hand om barn för att de gjort det i så mycket större utsträckning än sina män - och säkert har de också känt sig vilsna med det där första knytet, med amning och blöjbyten och rätt kläder för väderleken.
Därför hoppas jag att jag kan stå på mig när det är dags för mig att skaffa barn. Kräva att han är hemma halva föräldraledigheten, även om jag själv känner att det hade varit mysigt att vara hemma längre. Helt enkelt för att det är viktigt att barnen knyter an till båda sina föräldrar. Helt enkelt för att allt blir logistiskt så mycket enklare om barnen har två personer att fråga om var de nytvättade shortsen ligger nånstans. Helt enkelt för att man förtjänar avlastning, för att det är det förhållanden handlar om, att hjälpa och stötta varandra. Helt enkelt för att så som samhället är uppbyggt, så får man inte pensionspoäng för att byta blöjor och gunga gunga.

Jag hoppas att den dagen jag skaffar barn, så gör jag det med en person som vill vara pappa på heltid, som vill torka snor och tvätta smutsiga strumpor, och inte bara finnas där när det vankas utflykter och snöbollskrig. En gång träffade jag en kille, en i övrigt helt otrolig människa, som sa att han inte ville vara pappaledig. För det var inte hans grej, utan kvinnans ansvar. Och jag kände att det här kommer aldrig funka, och så gjorde jag slut. För det är det minsta man kan göra för sin egen skull. Välja sin partner med omsorg, så att man får med alla de där aspekterna, alla mjuka värden, som räknas. Som att förskolan skall arbeta utifrån ett genusperspektiv, eller att jag kanske också har viktiga grejer att göra på mitt jobb även om barnen blir sjuka. Så att man inte sitter där sen med bebisar klädda i senaste märkeskläderna och ett fint dyrt hus som han har betalat för, och upptäcker att man missade allt det där man tyckte var viktigt tidigare.

Man kanske inte bara är polis, man kanske är kvinna också. Och det måste framgå.

En grej som jag reagerar på överallt, och som stör mig till döds hela tiden: Att det ständigt måste definieras kön på yrkespersoner.
I DN läste jag för ett tag sen en längre notis om hur en brand uppstått i ett bostadshus. Döm om min förvåning när journalisten berättar att "två kvinnliga grannar" kommit ut med vattenhinkar och släckt elden. Hur kan det överhuvudtaget vara relevant för nyheten som sådan huruvida grannarna som släckt elden var män eller kvinnor?

Även på nyheterna hör jag detta med jämna mellanrum, det är "kvinnliga poliser" eller "kvinnliga väktare" eller "kvinnliga busschaufförer". Varför måste detta hela tiden förklaras? Den enda anledning jag kan komma på är för att vi läsare, som också utgör samhället, skall veta hur vi skall förhålla oss till yrkespersonen. För ja, vi reagerar olika på uttalanden, handlingar etc. beroende på om de kommer från en kvinna eller från en man. Så nånstans där blir det av vikt att betona könet, så att man skall veta vem det är man läser om, så att man kan placera denna person i rätt fack. "Tänk, två kvinnliga grannar släckte branden, det var rådigt av dem (trots att de är kvinnor!)" Eller: "En manlig förskolepedagog åtalas för att ha tagit ett barn hårt i armen, ja det kunde man just tänka sig med män inom förskolan."

Jag förstår inte hur epitetet "kvinnlig" kommer in i bilden. Som om en kvinnlig brandman inte egentligen är en riktig brandman - för en riktig brandman är en man! - utan hon är en kvinnlig brandman, det är som att vara brandman, fast egentligen inte. Eller "kvinnlig chef" - det bara pekar ut att här har vi en ovanlighet, ett extremfall, för alla vet att normen inom chefskap är att chefen är en man. När chefen då istället är en kvinna måste detta pekas ut, för att det avviker.  Ofta har det ingen betydelse för informationen som rapporteras, utan endast för den som läser eller lyssnar, som måste skapa sig en inre bild och en uppfattning. Som jag avskyr detta. Och som jag avskyr de journalister, reportrar och nyhetsskrivare som envisas med att peka ut kön gång på gång, även om det varken gör till eller ifrån för nyheten i sig.

Är det lite sämre verkligen sämre?

Jag har funderat mycket på en sak, som finns inbakad i jämställdhetsdebatten. Det är detta, att män och kvinnor skall dela lika - man skall dela lika på hushållsarbete och omvårdnad av barn, så att kvinnor också får komma ut och lönearbeta.
Det är en fin tanke, att kvinnor skall få se mer än hemmets fyra väggar, åtminstone i större utsträckning. Men jag undrar ändå varför det som ligger till grund för allt jämställdhetsarbete, är att kvinnor skall konkurrera med män på mäns villkor.

För är det inte det som hela "dela lika"-debatten  handlar om? Män skall ta större ansvar hemma, de skall utföra lika mycket oavlönat arbete som kvinnor, så att kvinnor kan arbeta i större utsträckning, få en bättre pension, slippa dubbeljobba och bli utbrända både fysiskt och psykiskt.

Jättebra, naturligtvis är det så! Jag vill inte heller dubbelarbeta, och jag vill inte heller vara den första (och enda) dagis ringer när ungarna blir magsjuka. Men! Jag undrar var detta härstammar ifrån. Vem har bestämt att det är mer produktivt ("bättre") att lönearbeta än att uppfostra ungar?
Att städa ett hem, laga mat och tvätta och diska åt en hel familj, tillsammans med övrig omvårdnad som att hålla koll på födelsedagar, packa gympaväskor och plåstra om skrapade knän, kan rimligtvis inte vara en sämre sysselsättning än att sitta på kontor och vända papper, eller skaka hand  och chitchatta med näringslivshöjdare på konferenser, även om detta genererar pengar. Ändå är det så vi ser på det, och det genomsyrar debatten. Det obetalda arbetet i hemmet ses som dåligt just för att det är obetalt. Men! Det är obetalt eftersom det traditionellt utförts av kvinnor, och kvinnors sysslor har alltid värderats lägre.

Därför känns det konstigt och snedvridet att kvinnor skall lämna ifrån sig de sämre sysslorna (exemeplvis hushållsarbete) för att syssla med de vettiga grejerna (tjäna pengar). Att arbeta och göra karriär ses inte som bättre just för att det genererar pengar. Det ses som bättre eftersom det varit förbehållet män, och mäns sysselsättningar har alltid värderats högre.
Spelar det verkligen någon roll hur mycket pengar som florerar på Wall Street, om det inte finns någon som tar hand om barn och gamla, som kan utbilda nya generationer, som lagar mat, någon som tvättar smutstvätten så att det finns rena kläder i garderoben? Naturligtvis faller samhället i småbitar om alla bara skall göra karriär och tjäna pengar. Det är inte kontorsarbetet som kommer att rädda världen, eller plåstra om personer som råkat ut för olyckor.

Jag förespråkar inte heller att kvinnor skall stanna på sina positioner och veta sin plats vid spisen. Det är smått ångestframkallande att föreställa sig situationen för en olycklig hemmafru så sent som på 60-talet; att kanske vakna varje dag bredvid någon man inte längre älskar, men att ändå behöva stanna eftersom man behöver den ekonomiska omsorg äktenskapet erbjuder.
Däremot anser jag att statusen för kvinnodominerade sysselsättningar, såväl betalda inom arbetslivet som obetalda i hemmet, bör höjas. Att kunna få lön för det arbete man utför hemma, som faktiskt underlättar för någon annan att dra in pengar. Att kunna leva på det yrke man utbildat sig till, särskilt då dessa som är kvinnodominerade, typ förskolepedagoger, lärare, vårdpersonal, är essentiella för ett samhälles fortlevnad.

Därför är det snett när man lobbar för att kvinnor skall bli börsmäklare och professorer i lika stor utsträckning som män. För att kränga aktier eller fastigheter borde inte anses så många hundra procent viktigare än det skitviktiga arbetet som kvinnor utfört i alla århundraden, utan lön och utan tack, och som fortfarande i större utsträckning faller på kvinnans och mammans axlar, oavsett om hon jobbar heltid, deltid eller inte alls.

Så länge traditionellt kvinnliga sysslor och yrken ses som sämre än traditionellt manliga, kommer debatten att vara snedvriden. Och när det sker en förskjutning av könsdominans inom ett yrke från manlig till kvinnlig, sjunker yrkets status (se exempelvis läraryrket under senaste århundradet - detta även en åsikt från Gudrun Schyman).
Så länge det ser ut så, kommer vi inte att bli jämställda. För det innebär att kvinnor måste fortsätta slåss inom traditionellt manliga branscher, och att man måste satsa resurser på att män skall ta sitt ansvar för skitgörat med hus och hem, eller vilja degradera sig till traditionellt kvinnliga yrken. 

Allt detta bottnar i att kvinnor, och allt som har med kvinnor att göra, är lite sämre. Även som tjej är det lätt att se ner på någon som "inte har högre ambitioner" än att hon kan tänka sig att jobba deltid på ICA och ta hand om sina barn resten av tiden. Men. Vem fan har bestämt att det är finare att spendera åtta timmar om dagen med verksamhetsstyrning, än att hjälpa sina barn att utvecklas till självständiga individer?

Hon, han, hen

Saxat ur ett kommentarsfält på Facebook:

"Tycker hen e urlöjligt. En man e en man o en kvinna e en kvinna! O min dotter har haft massor av rosa lego o har aldrig känt sig förtryckt... Tycker vi lägger energi på att debattera om väldigt märkliga o oviktiga saker.."

Ja, vad säger man. Det är definitivt rundgång i debatten. "Hen" är precis nyfött och ligger som ett efterlängtat men behövande knyte helt omedvetet om de stormar det orsakat.
Tankefel 1: En man är en man och en kvinna en kvinna. Ja naturligtvis, det biologiska könet kan ingen ta ifrån oss, om det inte är så att vi önskar rätta till det på medicinsk väg senare i livet. Men hen handlar ju inte om att göra befintliga individer könlösa, utan om att ta med i beräkningen, när man talar om en person och inte vet vilket kön det handlar om, att denna person också kan vara en kvinna. Som en förskolepedagog uttryckte det i en intervju; "om vi skall göra ett studiebesök hos polisen och inte vet vem vi skall träffa, säger vi hen." Bra, förskolepedagogen vet vad det handlar om.
Tankefel 2: Min dotter har haft massor av rosa lego och har aldrig känt sig förtryckt. Jag får lust att skratta - och när har barn kunnat ge uttryck för hur de påverkas av maktstrukturer i samhället? Det är inte öppen diskriminering vi pratar om, det handlar inte om att kvinnor skall sitta längst bak i bussen eller att de inte tillåts rösta. Det kan handla om så simpla saker som att kommentatorns dotter blir tillsagd på dagis att sitta ner och vara tyst under morgonsamlingen, medan den bråkiga pojken bredvid tillåts hålla låda en extra minut för att på så sätt blidka honom att hålla sig lugn under resten av stunden. Det kan handla om att kommentatorns dotter får höra att små flickor inte kliar sig mellan benen, medan en pojke som drar i snoppen inte blir åtsagd. Eller att hon ombeds hjälpa en pojke i skolan med en uppgift. Eller att hon senare i livet hamnar i ett lojalitetsdilemma när hon precis börjat på nytt jobb och klättrat uppåt på karriärstegen, samtidigt som det börjar  bli dags för henne och hennes partner att skaffa barn.
Förhoppningsvis kommer hon inte att känna sig förtryckt, varken nu eller senare. Det är säkert skönt att gå runt och känna sig ganska nöjd med sakernas tillstånd. Men jag hoppas, för min och hennes egen och alla andra kvinnors skull, att hon får möjlighet att öppna ögonen och inse sin underställning. Trots att hon haft en mamma som förnekar vikten av att debattera barns rätt att vara individer och inte kön.

Long time no see

Jaha, vad har hänt sen sist då. Jag mailade Christer Isaksson på Kriminalvården angående hans uttalande om "kärringar" som vakter.
Jag skrev:

Hej,
jag såg dig igår på nyheterna angående säkerhetsrutinerna på häktet. Jag måste
poängtera att jag anser det fruktansvärt obildat av dig att du uttryckte dig på följande sätt: "Det finns ju, om man säger, kärringar av båda könen."
Ordet kärring syftar på att vara som en kvinna, alltså att inte kunna stå på sig/försvara sig/att vara feg, och används uteslutande nedsättande (medan det är uteslutande positivt  att "ha stake", vilket är synonymt med att ställa upp, stå på sig etc., har du tänkt på det?) Du borde inte använda sådana ord om varken män eller kvinnor, inte privat men SÄRSKILT INTE i media!
Jag hoppas att du inte använder sådana ord när du pratar med dina barn och jag hoppas att du själv tänkte till efter gårdagens intervju och uttrycker dig i mer korrekta ordalag nästa gång du är med på nyheterna (förhoppningsvis inte på grund av att en vakt fått sätta livet till).
Mvh

Han svarade efter nån timme:

Tack för dina ord. Ja, jag vet mycket väl vad orden betyder och du kan ha rätt i att man inte ska använda just det ordet så. Det finns - dock - en bakgrund till det just här, som jag dessvärre inte får utveckla för dig. Ordet användes, självkritiskt, av någon inblandad i den tragiska händelsen.

Sedan är det så att min avsikt med att säga så är att avväpna de som säger att det inte duger med kvinnor i vårt arbete. Jag tycker nämligen generellt att de/ni visst duger men att man ska välja arbetsuppgifter efter personliga egenskaper och inte efter kön. Som vanligt klipps sådant förklarande bort och bara det som sticker ut sänds.

Men jag ser vad du säger och ska vårda mitt språk

Vänligen, Christer Isaksson

 

 

Jag kände inte riktigt att han fattat grejen, och skrev till honom:

 

 

Tack för ditt svar!

Jag håller med om att arbetsuppgifter skall fördelas efter personliga egenskaper, det utesluter inte att kvinnor arbetar med samma saker som män och det är viktigt i säkerhetsrelaterade frågor som den aktuella, där en fysiskt starkare person kanske kunnat försvara sig bättre.

Jag tycker att det framgick i intervjun att du inte avser värdera kön som en avgörande faktor för vem som skall betros med säkerhetsuppgifter. Det jag vände mig emot var just ordvalet, som indikerade att det finns personer med sämre personliga egenskaper hos båda könen, och att dessa är då "kärringar".
Att avväpna de som anser att kvinnor inte duger till vissa arbeten görs bäst genom att fortsätta att anställa kvinnor på lika villkor som män och på så sätt göra en markering i handling snarare än i bara ord. Jag hoppas att detta är något ni arbetar med inom kriminalvården.
Mvh

Men där tog konversationen slut. Jag kunde verkligen se framför mig hur han öppnade sin outlook, läste mitt mail, blev irriterad men kände sig tvungen att svara lugnt eftersom han ändå representerar Kriminalvården, knåpade ihop ett lagom ursäktande svar, såg att jag inte gav mig när jag skickade ett mail till, tog en kopp svart kaffe och muttrade för sig själv om "rabiata feminister" och att det "ska vara så jävla viktigt vilka ord man använder nuförtiden".
Jag funderar också över hur Isaksson tycker att han avväpnar folk som säger att kvinnor inte duger som häktesvakter, genom att mena på att det finns kärringar av båda könen.
Detta hänger ihop med en annan upptäckt jag gjort den senaste tiden, inte själv utan med hjälp av ett par debattartiklar som plötsligt fått mycket att falla på plats för mig - de underliggande aversionerna bakom färgen rosa. Så jo, sett mot den bakgrunden förstår jag kanske vad Isaksson menade. Han ser inte att han gör det kvinnliga könet en otjänst när han säger att män också kan vara kärringar. Han öppnar inte för en liberal syn på kvinnor i manliga yrken, utan hjälper bara till att befästa vissa könsföreställningar. Men han förstår inte det.
Mer om färgen rosa en annan dag.

För övrigt blev Gina Dirawi ofrivilligt tagen på rumpan av Thorsten Flinck i direktsändningen av Melodifestivalen. Många reagerade så som man bör, och har blivit förbannade. medan andra, hör och höpna, etablerade kändisar dessutom med ett visst förebildsansvar, gått ut och tyckt att det "inte var så farligt".
Inte så farligt? Att bli tagen på rumpan i direktsändning inför hundratusentals tittare? Att känna sig grym som programledare, anstränga sig för att göra ett bra jobb, att ha fått äran att leda Melodifestivalen och kanske också känna under sändningen att man har flyt - bara för att någon ska komma och överraska en med sin hand på ett oönskat ställe, och därigenom göra klart för en att det spelar ingen roll hur mycket man programledar för Melodifestivalen, till syvende och sidst är man ändå bara en liten tjej i händerna på andra, med en integritet som andra får kränka om de vill.
Inte så farligt? Det är ju så förnedrande att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Och alla de här som nu ska ha en avslappnad attityd, som inte vill bidra till moralpanik utan menar på överlägsen stockholmska att sånt händer, Thorsten vet ju att det inte är okej (egentligen) och han menade inget illa, så vad spelar det för roll?
Jag vill fråga alla de människorna hur de har tänkt sig kunna stå för sin dubbelmoral. För ett tag sen gick kampanjen Prata Om Det. Kändisar och privatpersoner gick ut och berättade om saker de blivit utsatta för, hur andra tagit sig friheter gentemot dem, hur de själv känt skuld och skam, ända tills nu, då vi ska sluta skämmas för det andra gjort mot oss och istället gå ut och berätta om det, så att andra också kan sluta skämmas.
Vad drog vi för slutsatser av den kampanjen? Att ingen har rätt att göra nånting mot dig som du inte vill. Ett nej är alltid ett nej (det har klyschats om detta förut, men nu skulle vi omsätta det i praktiken på riktigt, det skulle bli sant för första gången).
Vad drar vi för slutsatser av motreaktionerna på Thorstens kladdande på Ana Gina? Jo, att det ändå finns varierande grader av vad andra kan göra mot dig. Okej då, ett nej är alltid ett nej och ingen har rätt att göra nånting mot dig som du inte vill. Men det är ju ingen regelrätt våldtäkt detta... det är ju bara en hand på en rumpa? Spela roll.

Så. Jag undrar hur vi ska kunna uppfostra våra barn och få våra ungdomar att tro på att deras kroppar är deras och att ingen får ta på dem om inte de själva vill, om vi samtidigt förmedlar i liknande ärenden att det inte är värt att prata om.
Först ska vi #prataomdet och sen ska vi inte alls prata om det. Och hade Andreas Lundstedt haft en egen dotter som fått "en liten klapp på rumpan" - vad hade han sagt då? Hade han tagit Thorsten i försvar och sagt att det inte spelar någon roll, att det inte är hela världen?

Ja, det blev en stor grej av den där handen på rumpan. Det SKA vara en stor grej. För när det handlar om etik och moral, och värderingar och frågor om skuld och skam, så måste man vara konsekvent. Samhället måste gå på den linje det valt och alla bör stå enade i det. Man kan inte säga att alla har fullständig rätt till sin egen kropp, för att sedan vilja tysta ner en direktsänd tafsning.
Alla som försvarat Thorsten Flinck i detta har gjort samhällsarbetet mot sexuellt våld en otjänst. För som alltid annars blir det tydligt att det finns varierande grader av övergrepp, varav de lättaste inte bör få för mycket utrymme, och att det också spelar roll vem som blir utsatt.
Om Thorsten lagt sin hand på kronprinsessan Victorias rumpa. Hade Andreas Lundstedt tyckt då också att det inte var så farligt?