Satt på tåget mot Stockholm för några veckor sedan. Det var ont om plats men jag hittade ett säte precis vid ingången i salongen. På en plats precis vid dörren, där man kliver på och av, satt en ung kille, 17 eller 18 kanske, och drack öl. Efter en stund klev en annan kille på, och satte sig på platsen på andra sidan trappan från denna kille. Han var udda klädd i någon sorts utklädningskostym (tänk rollspel i skogen) eller så kanske han bara hade en egen stil (tänk rejvare). Han påminde i vilket fall om en alv.
Dessa två killar började prata med varandra. Ölkillen frågade alven vart han var på väg. Alven berättade att han skulle uppåt i landet och gå på en stödfestival för Japan. Där skulle han äta japansk mat och det skulle även finnas ett band som spelade japansk musik. Ölkillen däremot skulle snart kliva av (på en av de lantligare stationerna) och träffa en kompis.
Jag tyckte om situationen först - härligt att de två, så totalt olika människor, börjar prata på ett tåg och faktiskt har trevligt! Feelgoodkänsla.
Sen sa plötsligt alven till ölkillen:
"Tycker du att jag ser nördig ut?"
"Nej", sa ölkillen. "Men du kanske ska fråga nån annan. Fråga Blondie."
Jag hörde hela samtalet och fattade direkt att han menade mig, men valde att ignorera det.
Då började ölkillen vissla på mig.
"Öh, Blondie!" sa han. [visslade] "Öh!"
"Blondinen dissar dig", sa alven.
Irritationen växte inom mig.
"Öh, vafan!" sa ölkillen. "Blondie! ... Blondie!!"
Jag vred på huvudet.
"Vad är det?" sa jag.
"Tycker du att han ser nördig ut?" sa ölkillen och nickade mot alven.
"Blanda inte in mig i er diskussion", sa jag och försökte låta avslutande, tydligen totalt utan effekt.
"Amen du kan väl säga vad du tycker!" sa ölkillen. "Släpp en åsikt!"
(Reflektion - man kan släppa många saker, men en åsikt?)
Ytterligare några meningar sinsemellan senare var både ölkillen och alven märkbart frustrerade över att jag inte släppt någon åsikt rörande alvens nördighet.
"Hon spelar fin", sa ölkillen, och jag kände tydligt hur han tittade på mig.
"Blondinen dissar dig fortfarande", sa alven - om ölkillen var Bill var han definitivt Bull.
"Lilla gumman", sa ölkillen.
"Men hon är snygg", sa alven. "En snygg gumma."
"Tycker du hon är snygg?" sa ölkillen högt, uppenbart för att göra ner mig.
"Ja, det är hon väl?" sa alven.
Och där brast det för mig. Jag vände mig snabbt mot de båda jockarna och sa högt:
"Pratar ni om mig nu?"
"Jaa", sa alven fåraktigt.
"Sluta med det direkt, förstår ni?!" sa jag.
Jag tittade ordentligt på båda två.
"Ja", sa alven snabbt.
"Okej då", sa ölkillen strax efteråt.
Den utländska kvinna som satt bredvid mig hade följt samtalet. När jag lutade mig tillbaka och ölkillen och alven trevande hittade ett nytt samtalsämne, tittade hon föraktfullt på dem och sa:
"C c c... Idioter."
"Jaja", sa jag. "De växer nog också upp en dag om vi har tur."
Jag kände direkt att det var fel sak att säga. För ja, kanske växer man ifrån att tjafsa med okända människor på tåg. Men det är inbyggt i systemet att en kille kan approacha en tjej på vilket sätt han vill - han må betraktas som en svin, men han är ändå man, och män gör sånt.
Själv kan jag inte komma på en enda gång då jag suttit med mina kompisar på ett kollektivt färdmedel och pratat högt om en kille som suttit rakt framför. Inte heller hade vi någonsin kommit på tanken att objektifiera honom genom att ge honom ett utseenderelaterat smeknamn.
Men men. Det kanske bara är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar