Vad är väl en våldtäkt?

Läser en artikel i Aftonbladet, du kan läsa den här, om hur de dömda förövarna i ett våldtäktsmål får stöd i en Facebookgrupp av bland annat offentliga personer.

Det finns många saker i texten som upprör. Sylvia Blind, som är ordförande i Jokkmokk Sameförening, säger att hon bildat sig uppfattningen utifrån vad som skrivits och sagts i media. På Sveriges Radios hemsida säger hon att hon är med i Facebookgruppen eftersom hon känner närstående till männen och därför tror på deras oskuld.
I artikeln på Aftonbladet stod att läsa igår (vilket redigerats bort tills idag, känns inte fint att inte kunna belägga detta men jag läste det) att hon anser att domen saknar trovärdighet eftersom rättegången skett "bakom lyckta dörrar" och att inte männens version kommit fram i media.
Enligt artikeln på SR har hon även skrivit i Facebookgruppen: "Ja herregud, dom borde ju ha varit frikända för länge länge sen. Vad är det som gjort denna sak så helt galen, att rätten dömmer så här???"

Det är så mycket som är fel här. Ja, det döms åt helvete ibland i våra domstolar. Väldigt ofta i våldtäktsmål, dessutom. Har Sylvia Blind någon uppfattning om hur svårt det är att komma till fällande dom i ett våldtäktsåtal? Den resan, med alla utgallringar på vägen, är lika lång som Transsibiriska järnvägen från Vladivostok till Peking med alla stopp däremellan.
Mörkertalet gällande våldtäkter är stort, vilket innebär att de flesta våldtäkter inte ens syns i statistiken. Sedan är det en väldigt, väldigt liten del av alla faktiska våldtäktsanmälningar som ens leder till åtal. Och av dessa ger ytterligare en liten, liten del en fällande dom. Så, kan man spekulera, när rätten väl dömer till målsägandens fördel, innebär då kanske detta att det i större delen av fallen funnits tydlig teknisk bevisning och trovärdiga vittnesmål. Svenska rättsväsendet arbetar utifrån principen om att hellre fria än fälla - vilket i sig inte garanterar att alla som döms är skyldiga, men som faktiskt ger vid handen att fällande domar är välgrundade.
I detta fall har hovrätten gjort bedömningen att männen är "utom rimligt tvivel" skyldiga. För att bli dömd som "utom rimligt tvivel" skyldig till ett grovt brott trots att man är oskyldig, ska man ha sådan maximal otur att det nästan inte finns på den svenska kartan. Rättsväsendet har visst gjort sina tabbar - Joy Rahman och Thomas Quick i all ära, men det är inte vardagsmat. Om det döms fel är det snarare åt andra hållet - att skyldiga blir frikända.

Sylvia Blind anser sig också kunna göra den korrekta bedömningen att männen är oskyldiga eftersom hon känner närstående till dessa. Hon verkar alltså inte ha någon relation direkt till männen, men vet ändå att de aldrig skulle göra såhär mot någon.
Sylvia Blind är uppenbarligen blind för det faktum att människor kan ha flera sidor. En hängiven ungdomstränare med god relation till knattarnas föräldrar kan plötsligt visa sig ha kommit med skamliga förslag, filmat duschande ungdomar eller rentav förgripit sig fysiskt på dem. Varje gång blir samhället lika chockat; "detta hade vi aldrig kunnat tro!" Nej, för alla förövare är inte monster. Alla våldtäktsmän och incestgubbar är inte Joseph Fritzl. Vissa är omtyckta familjefäder, andra högt uppsatta ministrar. Göran Lindberg, "Kapten Klänning", kämpade för jämställdhet inom poliskåren samtidigt som han våldtog 17-åriga flickor med överdimensionerade attrapper på hotellrum. Och - var det förresten någon under de arton åren som misstänkte om Joseph Fritzl att han förmodligen hade sin dotter instängd i källaren? Förmodligen inte, och ändå verkar han ha varit ganska märklig. Naturligtvis blir man chockad av att höra om personer man känner att de begått hemska våldsbrott. Naturligtvis är det svårt att tro det. Men att grunda sin uppfattning i att man känner närstående till förövarna är väl inte heller sunt? Alla förövare har närstående. Sannolikheten är faktiskt stor att känna någon som är släkt med någon som begått ett hemskt brott. Jag kände en kille som misshandlade sin syster. Men han var väldigt gullig mot mig. Jag kände en annan kille som blev dömd för våldtäktsförsök. Han var också en rolig kille. Men att någon av dem begått det brott de dömts för, det tvivlar jag inte en sekund på.

Sylvia Blind tycker också att det är svårt att ta till sig rättens beslut eftersom rättegången skett bakom lyckta dörrar. Varför då? För att om inte media är där och rapporterar så dricker alla bärs och skiter i detaljerna och dömer lite som de känner för? Det är viktigt att samhälleliga instanser, rättsväsendet inte minst, kan granskas i media och att medborgare får kännedom om sånt som sker. Bristerna i äldreomsorgen är väl ett lysande exempel.
Däremot finns det gånger då man vill skydda de inblandade från uthängning och gatlopp i media. Detta kan bland annat ske ifall förövaren eller offret är väldigt unga.
Som jag förstår det var inte flickan i detta fall myndig, och därför tog rätten beslutet att hålla detaljerna undan från allmänheten. De flesta rättegångar sker med öppna dörrar - jag har själv bevittnat rättegångar i misshandelsmål, där jag fått höra personer, som jag inte har någon som helst koppling till och som inte bett om min närvaro, berätta om hur deras män örfilat och sparkat dem och deras barn. När sådant finns tillgängligt för allmänheten, kan man dra slutsatsen att det bara är mycket delikata mål som avgörs bakom lyckta dörrar.

Det mest intressanta är ändå att Sylvia Blind påtalar just att hon inte har någon kännedom om fallet, och ändå väljer hon att ta de dömdas parti och fråga sig hur hovrätten "kunnat döma så galet?" För det är det vi ofta gör. Inga offer får förklara sig så noga som offren för sexualbrott. Inga möter större tvivel, bär större bevisbörda, blir mer stigmatiserade. 
Fortfarande är sex, även sådant som sker med tvång, något som sker till kvinnans nackdel. En man "fick komma till", en kvinna "släpper till". En kvinna kan möjligtvis "bli övertalad", men man hör aldrig om att en man "pressat en kvinna" till sex.
En person som beblandat sig med kriminella gäng, kanske lånat pengar för att lösa en skuld, och sedan blir indirekt hotad av de kriminella - den personen blir trodd. I dagsläget skall det till och med räknas som hot om exempelvis personer med mc-västar kommit in på offrets restaurang och bara suttit där, som en markering. En person som hamnat i klammeri med kriminella blir inte misstrodd. En person som beblandat sig med den undre världen får aldrig höra av rättsväsendet att hen bär halva skulden själv, eftersom hen lånade pengar av gänget från första början.
Men när det kommer till sex skall det finnas millimeterbevisning. Och det största ansvaret ligger på alla kvinnor, faktiskt alla som går runt därute och har en fitta som nån kan trycka upp nåt i - man måste veta var ens egen gräns går, och den ska gå på samma ställe vid första ölen som vid sista, och detta skall tydliggöras så fort någon visar intresse, så att de inte får fel uppfattning.
När man sedan ändå tragiskt nog blivit utsatt för ett brott, och det är ställt utom rimligt tvivel att man är ett offer, utan skuld (för annars skulle inte rätten döma till ens fördel), då kommer det sista eldprovet; då finns det folk som Sylvia Blind som ifrågasätter ens trovärdighet och talar i nattmössan på internet och i tidningar om hur ens förövare, som haft sex med en mot ens vilja, inte alls är skyldig, eftersom hon känner deras närstående.

Det där med ungar

Det är trendigt att skaffa barn. Kanske inte just att sätta dem till världen, för det har väl folk gjort i alla tider, men hur man sedan kan använda dem som statussymboler. Det har blivit möjligt att förverkliga sig själv och definiera sin livsstil genom sina barn på ett sätt som känns starkt kopplat till 2000-talet.
Folk döper sina telningar efter amerikanska delstater och köper märkesskor som är så små att man knappt får ner två fingrar i dem. Det är viktigt att vara lyckad, och man kan visa att man är lyckad också genom att ha lyckade barn. Det är sådana barn som inte växer upp och jobbar inom vården, utan pluggar media och flyttar till Stockholm (inget fel i något av det).
Folk drömmer om dyra barnvagnar och att dricka latte på stan med föräldralediga kompisar. Det är viktigt med söta, gärna dyra, bebiskläder och att gå i rätt skolor, bo i rätt områden, umgås med rätt människor.
Och någonstans i detta drömmande och planerande så faller könsperspektivet bort. Jag hör folk berätta att de ska ta all föräldraledighet, för deras killar är inte så sugna på att vara hemma. Vissa killar vet inte ens hur man byter en blöja, och är det bajs i blöjan finns det inte en chans att de ska ta i den. Omgivningen skrattar igenkännande, ja se killar och blöjor går ju inte riktigt ihop.
Också det viktigaste perspektivet faller bort i denna västerländska babymaterialism - vad vill man ge sina barn? Frånsett dessa märkeskläder och vetskapen om att de är snäppet grymmare än barn som vuxit upp i taskiga områden?
När jag tänker på att skaffa barn känner jag instinktivt att jag inte kommer våga. Det är en sjuk värld vi lever i, med våld och sex och porr och droger, med avslutade och kommande krig och en arbetsmarknad som fått dubbelsidig lunginflammation.

Nån gång kanske jag kommer vilja ha barn, livet faller sig väl så till slut. Och om jag får några, så tänker jag att jag vill ge dem värderingar. Jag kan inte känna idag att jag bryr mig så mycket om de där svindyra vagnarna och den där kaffelatten. Snarare om att försöka göra mina barn till små egna människor, som lär sig tänka kritiskt, som lär sig att skilja rätt från fel, som bildar sig en uppfattning om världen där utanför. Som värderar ärlighet och rättvisa framför märkeskläder, och som slipper växa upp med skamfyllda föräldrar. För det är lätt att känna skam. Dåligt samvete över allt man borde hinna, över alla man borde ringa, över allt man borde demonstrera för, demonstrera emot. Säkert kommer även jag att känna dåligt samvete den dagen jag skaffar barn. Säkert kommer även jag att känna skuld när jag inte hinner till mina barns skolframträdanden, eller prioriterar att jobba istället för att hämta tidigare  på dagis.
Därför är det så jävla viktigt att skaffa barn med rätt person. Man kan kämpa hur mycket man vill, brinna hur mycket som helst, ha hur starka åsikter som helst om hur man vill leva sitt liv. Men det funkar inte, om den man delar sitt liv med inte håller med. Och det märker man oftast när barnen redan kommit och huset redan är köpt. Det är enligt statistik då kvinnor och män faller tillbaka i traditionella könsroller, han drar in pengarna och hon tar föräldraledigheten, samt alla vabbdagar, eftersom de förlorar pengar på att han är hemma istället.

Jag hoppas att den jag skaffar barn med är villig att ta sitt ansvar. Att han är med på att dela lika på föräldraledighet och vab. För även om någon säger sig vara jämställd, så märker man först när det är skarpt läge hur det ligger till på riktigt.
Och jag hoppas att jag kan släppa mitt kvinnliga kontrollbehov och stå tillbaka. Inte packa gympapåsar för att det ska bli "rätt" eller lägga fram barnens kläder när han är hemma med dem. Det enda sättet att lära sig, är att få göra saker själv. Kvinnor besitter ingen magisk multitasking-egenskap, tvärtom är de ofta så bra på att ta hand om barn för att de gjort det i så mycket större utsträckning än sina män - och säkert har de också känt sig vilsna med det där första knytet, med amning och blöjbyten och rätt kläder för väderleken.
Därför hoppas jag att jag kan stå på mig när det är dags för mig att skaffa barn. Kräva att han är hemma halva föräldraledigheten, även om jag själv känner att det hade varit mysigt att vara hemma längre. Helt enkelt för att det är viktigt att barnen knyter an till båda sina föräldrar. Helt enkelt för att allt blir logistiskt så mycket enklare om barnen har två personer att fråga om var de nytvättade shortsen ligger nånstans. Helt enkelt för att man förtjänar avlastning, för att det är det förhållanden handlar om, att hjälpa och stötta varandra. Helt enkelt för att så som samhället är uppbyggt, så får man inte pensionspoäng för att byta blöjor och gunga gunga.

Jag hoppas att den dagen jag skaffar barn, så gör jag det med en person som vill vara pappa på heltid, som vill torka snor och tvätta smutsiga strumpor, och inte bara finnas där när det vankas utflykter och snöbollskrig. En gång träffade jag en kille, en i övrigt helt otrolig människa, som sa att han inte ville vara pappaledig. För det var inte hans grej, utan kvinnans ansvar. Och jag kände att det här kommer aldrig funka, och så gjorde jag slut. För det är det minsta man kan göra för sin egen skull. Välja sin partner med omsorg, så att man får med alla de där aspekterna, alla mjuka värden, som räknas. Som att förskolan skall arbeta utifrån ett genusperspektiv, eller att jag kanske också har viktiga grejer att göra på mitt jobb även om barnen blir sjuka. Så att man inte sitter där sen med bebisar klädda i senaste märkeskläderna och ett fint dyrt hus som han har betalat för, och upptäcker att man missade allt det där man tyckte var viktigt tidigare.

Man kanske inte bara är polis, man kanske är kvinna också. Och det måste framgå.

En grej som jag reagerar på överallt, och som stör mig till döds hela tiden: Att det ständigt måste definieras kön på yrkespersoner.
I DN läste jag för ett tag sen en längre notis om hur en brand uppstått i ett bostadshus. Döm om min förvåning när journalisten berättar att "två kvinnliga grannar" kommit ut med vattenhinkar och släckt elden. Hur kan det överhuvudtaget vara relevant för nyheten som sådan huruvida grannarna som släckt elden var män eller kvinnor?

Även på nyheterna hör jag detta med jämna mellanrum, det är "kvinnliga poliser" eller "kvinnliga väktare" eller "kvinnliga busschaufförer". Varför måste detta hela tiden förklaras? Den enda anledning jag kan komma på är för att vi läsare, som också utgör samhället, skall veta hur vi skall förhålla oss till yrkespersonen. För ja, vi reagerar olika på uttalanden, handlingar etc. beroende på om de kommer från en kvinna eller från en man. Så nånstans där blir det av vikt att betona könet, så att man skall veta vem det är man läser om, så att man kan placera denna person i rätt fack. "Tänk, två kvinnliga grannar släckte branden, det var rådigt av dem (trots att de är kvinnor!)" Eller: "En manlig förskolepedagog åtalas för att ha tagit ett barn hårt i armen, ja det kunde man just tänka sig med män inom förskolan."

Jag förstår inte hur epitetet "kvinnlig" kommer in i bilden. Som om en kvinnlig brandman inte egentligen är en riktig brandman - för en riktig brandman är en man! - utan hon är en kvinnlig brandman, det är som att vara brandman, fast egentligen inte. Eller "kvinnlig chef" - det bara pekar ut att här har vi en ovanlighet, ett extremfall, för alla vet att normen inom chefskap är att chefen är en man. När chefen då istället är en kvinna måste detta pekas ut, för att det avviker.  Ofta har det ingen betydelse för informationen som rapporteras, utan endast för den som läser eller lyssnar, som måste skapa sig en inre bild och en uppfattning. Som jag avskyr detta. Och som jag avskyr de journalister, reportrar och nyhetsskrivare som envisas med att peka ut kön gång på gång, även om det varken gör till eller ifrån för nyheten i sig.

Är det lite sämre verkligen sämre?

Jag har funderat mycket på en sak, som finns inbakad i jämställdhetsdebatten. Det är detta, att män och kvinnor skall dela lika - man skall dela lika på hushållsarbete och omvårdnad av barn, så att kvinnor också får komma ut och lönearbeta.
Det är en fin tanke, att kvinnor skall få se mer än hemmets fyra väggar, åtminstone i större utsträckning. Men jag undrar ändå varför det som ligger till grund för allt jämställdhetsarbete, är att kvinnor skall konkurrera med män på mäns villkor.

För är det inte det som hela "dela lika"-debatten  handlar om? Män skall ta större ansvar hemma, de skall utföra lika mycket oavlönat arbete som kvinnor, så att kvinnor kan arbeta i större utsträckning, få en bättre pension, slippa dubbeljobba och bli utbrända både fysiskt och psykiskt.

Jättebra, naturligtvis är det så! Jag vill inte heller dubbelarbeta, och jag vill inte heller vara den första (och enda) dagis ringer när ungarna blir magsjuka. Men! Jag undrar var detta härstammar ifrån. Vem har bestämt att det är mer produktivt ("bättre") att lönearbeta än att uppfostra ungar?
Att städa ett hem, laga mat och tvätta och diska åt en hel familj, tillsammans med övrig omvårdnad som att hålla koll på födelsedagar, packa gympaväskor och plåstra om skrapade knän, kan rimligtvis inte vara en sämre sysselsättning än att sitta på kontor och vända papper, eller skaka hand  och chitchatta med näringslivshöjdare på konferenser, även om detta genererar pengar. Ändå är det så vi ser på det, och det genomsyrar debatten. Det obetalda arbetet i hemmet ses som dåligt just för att det är obetalt. Men! Det är obetalt eftersom det traditionellt utförts av kvinnor, och kvinnors sysslor har alltid värderats lägre.

Därför känns det konstigt och snedvridet att kvinnor skall lämna ifrån sig de sämre sysslorna (exemeplvis hushållsarbete) för att syssla med de vettiga grejerna (tjäna pengar). Att arbeta och göra karriär ses inte som bättre just för att det genererar pengar. Det ses som bättre eftersom det varit förbehållet män, och mäns sysselsättningar har alltid värderats högre.
Spelar det verkligen någon roll hur mycket pengar som florerar på Wall Street, om det inte finns någon som tar hand om barn och gamla, som kan utbilda nya generationer, som lagar mat, någon som tvättar smutstvätten så att det finns rena kläder i garderoben? Naturligtvis faller samhället i småbitar om alla bara skall göra karriär och tjäna pengar. Det är inte kontorsarbetet som kommer att rädda världen, eller plåstra om personer som råkat ut för olyckor.

Jag förespråkar inte heller att kvinnor skall stanna på sina positioner och veta sin plats vid spisen. Det är smått ångestframkallande att föreställa sig situationen för en olycklig hemmafru så sent som på 60-talet; att kanske vakna varje dag bredvid någon man inte längre älskar, men att ändå behöva stanna eftersom man behöver den ekonomiska omsorg äktenskapet erbjuder.
Däremot anser jag att statusen för kvinnodominerade sysselsättningar, såväl betalda inom arbetslivet som obetalda i hemmet, bör höjas. Att kunna få lön för det arbete man utför hemma, som faktiskt underlättar för någon annan att dra in pengar. Att kunna leva på det yrke man utbildat sig till, särskilt då dessa som är kvinnodominerade, typ förskolepedagoger, lärare, vårdpersonal, är essentiella för ett samhälles fortlevnad.

Därför är det snett när man lobbar för att kvinnor skall bli börsmäklare och professorer i lika stor utsträckning som män. För att kränga aktier eller fastigheter borde inte anses så många hundra procent viktigare än det skitviktiga arbetet som kvinnor utfört i alla århundraden, utan lön och utan tack, och som fortfarande i större utsträckning faller på kvinnans och mammans axlar, oavsett om hon jobbar heltid, deltid eller inte alls.

Så länge traditionellt kvinnliga sysslor och yrken ses som sämre än traditionellt manliga, kommer debatten att vara snedvriden. Och när det sker en förskjutning av könsdominans inom ett yrke från manlig till kvinnlig, sjunker yrkets status (se exempelvis läraryrket under senaste århundradet - detta även en åsikt från Gudrun Schyman).
Så länge det ser ut så, kommer vi inte att bli jämställda. För det innebär att kvinnor måste fortsätta slåss inom traditionellt manliga branscher, och att man måste satsa resurser på att män skall ta sitt ansvar för skitgörat med hus och hem, eller vilja degradera sig till traditionellt kvinnliga yrken. 

Allt detta bottnar i att kvinnor, och allt som har med kvinnor att göra, är lite sämre. Även som tjej är det lätt att se ner på någon som "inte har högre ambitioner" än att hon kan tänka sig att jobba deltid på ICA och ta hand om sina barn resten av tiden. Men. Vem fan har bestämt att det är finare att spendera åtta timmar om dagen med verksamhetsstyrning, än att hjälpa sina barn att utvecklas till självständiga individer?