Disturbing news

Såg TV 4-nyheterna igår. Ett inslag handlade om häktesvakten i Flemingsberg som misshandlades till döds av en intagen, och om hur Kriminalvården brustit i sina rutiner genom att lämna en fysiskt underlägsen kvinna ensam med denne store man. I en intervju med Christer Isaksson, säkerhetschef, framkommer att man skall se över och eventuellt omarbeta rutinerna, så att lämpliga personer utför de tyngsta säkerhetsuppgifterna (såsom att eskortera intagna till rastgården).
Christer Isaksson poängterar dock att det inte handlar om kön. Han uttrycker det så som följer:
"Det finns ju, om man säger, kärringar av båda könen."

Är Isaksson dum i huvudet? Är han obildad? Härlig jargong, det där. Det är allmänt vedertaget att "kärring" är mer ett mentalt tillstånd än ett könsbaserat - är man feg och försiktig så är man en kärring. Vad ingen dock reflekterar över är att ordet "kärring" just syftar på att vara lik en kvinna - att vara feg och försiktig är kvinnliga egenskaper, ergo det är dåligt att vara kvinna.
På samma sätt används ju "fitta" om personer, främst killar, som sviker sina kompisar etc. Även där har folk en tendens att hävda att ordet inte är kopplat till kvinnans kön. Men hallå? På samma sätt som man säger att det är "stake" i någon. Fitta = en person som sviker, som inte ställer upp = dåligt. Att ha stake = att ta tag i saker, att stå på sig = bra. Fitta = kvinnligt = kvinnligt är dåligt, att ha stake = manligt = manligt är bra.

På samma sätt fick en kompis till mig irriterade kommentarer på sin Facebookstatus, när han skrev att han tatuerat sig i armvecket och att det gjort satans ont. Hans kompisar skrev då, "kärring du är", "din kvinna" (så nu är även "kvinna" ett skällsord?)
Och jag undrar bara spontant, är det en kvinnlig egenskap att kunna känna smärta? Nej, kanske inte. Men kanske är det en kvinnlig egenskap att erkänna det. Män ska ju bara bita ihop och aldrig få tårar i ögonen. Haha. De har lurat er lika mycket som oss!

Hur som hur, hoppas att de ändrar rutinerna på häktet, så att intagna mördare inte ger sig på fler vakter. Och hoppas att häktets säkerhetschef Christer Isaksson går en kurs i hur man uttrycker sig i media så att man slipper skämmas för hans plumphet, fortfarande år 2011.

Kungen kommer

En kollega kom till jobbet idag och hälsade på med sin sjumånaders son. Glatt berättade hon att barnmorskan sagt vid förlossningen: "Nu kommer kungen!" Varför, undrade vi. Jo men, sa hon, vi har ju tre döttrar sedan tidigare.
Sedan gullade alla med pojken och frågade honom på bebisspråk med spelad medömkan: "Är det jobbigt hemma med alla tjejer?"
Så när en familj med bara döttrar får manlig tillökning, blir han alltså kung.
Det är dessutom vedertaget att det är jobbigt för en pojke att växa upp med flera systrar.

Igår kunde vi läsa i tidningen att mer än 60 miljoner flickor världen över är gifta med män som de i många fall skulle kunna vara barnbarn eller barnbarnsbarn till. (Källa Aftenposten och hjälporganisationen Care).

60 miljoner. Sug på den.

Och hade det hänt nåt mer, hade jag förmodligen fått skylla mig själv

På min innergård finns en lekplats, där det om kvällarna hänger ungdomsgäng. Ibland röker de cigaretter, ibland röker de braj. Ibland sitter de bara där och tittar på folk som går förbi.
Klockan var runt åtta i förrgår kväll, jag skulle ut och dricka öl med några kompisar.
När jag kom ut på gården såg jag att det satt ett killgäng på klätterställningen på lekplatsen. Snabbt funderade jag på om jag skulle gå ut genom porten som ligger närmast, och därmed undvika dem, men jag hade redan satt kurs - då skulle det bli uppenbart att jag tog omvägar på grund av dem, och jag ville inte ge dem det nöjet.
Jag gick med mobilen i handen och skrev ett sms när jag hörde en av killarna säga:
"Vad ska du göra?"
När jag tittade upp såg jag att två av dem hoppat ner från klätterställningen och var på väg mot mig, de gick sakta och låtsades titta på annat men det var uppenbart att något var på gång, jag har sett killar gå på det sättet så många gånger och alltid är det något i görningen.
Plötsligt var det bara en och en halv meter mellan oss, de gick ganska nära varandra och jag skulle bli tvungen att gå emellan dem om jag inte ville backa och gå runt dem istället.
När de var framme vid mig sträckte den ena killen plötsligt ut båda armarna i en hastig gest och skrek med låtsad förtjusning:
"Heeej!!"
Sen slog han snabbt sina långa armar runt mig och kramade mig hårt. Det gick väldigt fort och första känslan i kroppen var att jag blivit attackerad. Han var lång och senig, och uppenbart starkare än mig.
"Vad fan gör du!" skrek jag. "Släpp mig!!"
Han släppte efter någon sekund, sköt mig ifrån sig och förflyttade sig bakom mig. När jag fick ena armen fri slog jag rakt ut så hårt jag kunde och lyckades träffa honom i ryggen.
"Vad fan håller du på med!" skrek jag. "Din jävla idiot!"
Han skrattade och svarade mumlande, nåt larvigt i stil med att han bara velat hälsa.
"Vad fan är det för fel på er egentligen!" skrek jag. "Rör mig inte igen, din jävla idiot!"
När jag vände mig om och fortsatte gå hörde jag de andra killarna bakom mig:
"Ey mannen, vad håller du på med?"
"Ey jag kände henne!" svarade han.
"Vadå du kände henne", sa de andra.
"Jag svär att jag kände henne", sa killen.
Jag vet inte om de ifrågasatte honom på riktigt, eller om det var spelad sympati, men jag hoppas för samhällets skull att de tyckte på riktigt att han gjort fel.
När jag kommit ut från gården och gått en bit kände jag att jag var darrig om händerna. Ilskan bubblade inom mig, och plötsligt insåg jag att jag också kände mig kränkt.
"Varför knäade du honom inte?" sa mina kompisar när jag berättade vad som hänt.
Och då insåg jag hur dåligt rustad jag är för att bli överfallen. Jag har inte ens reflexen att knäa en eventuell förövare.

När jag lagt mig på kvällen kom en massa hämndtankar. Jag såg framför mig hur jag skulle ha hämtat en stark kille som fått läxa upp honom, som hade kunnat skrämma honom litegrann, hur hans sturskhet skulle ha smält i en pöl runt honom och hur han skulle bli tvungen att be om ursäkt.
Sen blev jag arg på mig själv. Det går emot allt jag önskar och tror på att jag ska vara tvungen att hämta en kille för att bli tagen på allvar, eller ha med min pojkvän när jag går förbi för att få vara ifred. Varför räcker inte mitt nej? Varför ska det vara okej att kasta sig över en tjej när hon är själv, men inte när hon är i sällskap av en kille? Fortfarande blir ensamma tjejer omedvetet omyndigförklarade - vi behöver en man att föra vår talan, som står upp för oss och håller alfahannar på avstånd. Någon som berättar för övriga intressenter att vi inte är tillgängliga, som slår vakt om vem som kommer nära. En ensam tjej är tydligen fritt villebråd.

Såna här grejer har hänt mig rätt ofta, ända sedan jag var i tonåren och man började röra sig mer ute. Kanske är det för att jag ser ung ut, eller för att jag är tunt byggd, eller för att jag gått i fel områden. Eller så är det helt enkelt för att jag är tjej. Oavsett vilket kan jag känna det i luften varje gång - man ser hur energin runt dessa killgäng (för de är alltid i gäng) förändras när man passerar, hur de tystnar och följer en med blicken, så som man kan tänka sig att lejon på savannen stannar upp och iakttar potentiella bytesdjur sekunderna innan det är dags för attack.

Jag är van vid kommentarer. "Kan inte jag få följa med dig hem?" "Kan inte jag få ditt nummer?" "Jag heter [....], adda mig på Facebook!" "Snygging, vad gör du ikväll?"
Och så vidare. Sånt kan man lära sig att ignorera, åtminstone utåt sett (inombords kokar jag varje gång och tänker att om jag bara hade varit lite, lite starkare så hade jag lärt dig att inte sitta och skrika på främmande tjejer).
Möjligtvis hade man kunnat anmäla dem för trakasserier, men det är den långa och krångliga vägen som aldrig leder någonstans - ingen kille har någonsin blivit åtalad och fälld för att ha fällt kommentarer till förbipasserande tjejer. Enda sättet att komma någonstans med ett sådant ärende är förmodligen om brottet innefattar hot eller hets mot folkgrupp.
Således kan man inte hindra folk från att säga saker. Om jag vill slippa sånt får jag kanske klä ner mig när jag lämnar lägenheten, eller se till att ha manligt sällskap när jag förflyttar mig i stan.
Det är uppenbarligen ett av villkoren för att leva ett fritt liv - att acceptera att få kommentarer och skamliga förslag av okända människor utan att ha interagerat med dem på något sätt.
Men var blir det okej att bli fysiskt angripen? Ja, i detta fall kanske det inte var -så farligt-, och det -hände ju faktiskt ingenting-.
Ändå - vad ger en okänd kille rätten att krama mig utan att kolla om han får? Vad ger honom rätten att bli fysisk med mig mot min vilja? Oavsett om det handlar om en hårdhänt kram eller ett regelrätt överfall - var finns min integritet och min rätt till min egen kropp? Var finns hans respekt för mig som individ?
"Är man stor måste man vara snäll", hette det i en värktablettsreklam för ett tag sedan. Men nej, det finns en massa stora människor därute som inte alls är snälla. Och är de inte stora så kan de vara många, och är ändå i överläge.

Gruppsykologin i såna här situationer är värd att studeras närmare. Det är intressant att se hur killar, som kan vara mammas pojkar inom husets fyra väggar, som kan vara omtyckta i skolan, jättebra som kompisar - blir bröliga och störiga och manschauvinistiska så fort de befinner sig i grupp. Hur killar som kanske förstår nånstans djupt i sitt sinne att kvinnor inte är gratis ändå står tysta bredvid när deras kompisar olovandes smiter till sig en klapp på en okänd tjejs rumpa, eller ännu värre, aktivt deltar i verbala eller fysiska övergrepp. Ju fler man är, desto mindre blir varje individs enskilda ansvar.

Vad jag gjorde fel i förrgår kväll har jag ingen aning om. Inte ens vårt rättsväsendes parametrar går att appliceras på situationen - jag var inte utmanande klädd, var inte hårt sminkad, kände ingen av killarna sedan tidigare och flörtade inte heller med någon av dem.
Vad hade hänt om jag uppfyllt ovanstående, om det varit senare på kvällen, om jag varit full?
Kanske ingenting. Kanske var det bara ett "pojkstreck". Några killar som roade sig på min bekostnad. Eller så hade det hänt något ännu värre, och då hade jag automatiskt fått bära halva skulden själv.

Allting handlar inte om hårdare straff. Det handlar också om psykosociala faktorer som gör det möjligt för våldsbrott att ens ske.
Som tjej är man mer utlämnad till det starkare könets välvilja än vad man vill tro. Och när välviljan saknas får man hoppas att man har tur.

Kanske ska jag börja träna kampsport. Om mina försvarsreflexer är såpass dåliga som jag nyss insett så kan jag behöva vissa manövrar för att freda mig i framtiden. Särskilt nu när jag vet att man kan bli ofrivilligt uppkramad i fullt dagsljus på sin egen innergård.

Boys will be boys

Satt på tåget mot Stockholm för några veckor sedan. Det var ont om plats men jag hittade ett säte precis vid ingången i salongen. På en plats precis vid dörren, där man kliver på och av, satt en ung kille, 17 eller 18 kanske, och drack öl. Efter en stund klev en annan kille på, och satte sig på platsen på andra sidan trappan från denna kille. Han var udda klädd i någon sorts utklädningskostym (tänk rollspel i skogen) eller så kanske han bara hade en egen stil (tänk rejvare). Han påminde i vilket fall om en alv.

Dessa två killar började prata med varandra. Ölkillen frågade alven vart han var på väg. Alven berättade att han skulle uppåt i landet och gå på en stödfestival för Japan. Där skulle han äta japansk mat och det skulle även finnas ett band som spelade japansk musik. Ölkillen däremot skulle snart kliva av (på en av de lantligare stationerna) och träffa en kompis.
Jag tyckte om situationen först - härligt att de två, så totalt olika människor, börjar prata på ett tåg och faktiskt har trevligt! Feelgoodkänsla.
Sen sa plötsligt alven till ölkillen:
"Tycker du att jag ser nördig ut?"
"Nej", sa ölkillen. "Men du kanske ska fråga nån annan. Fråga Blondie."
Jag hörde hela samtalet och fattade direkt att han menade mig, men valde att ignorera det.
Då började ölkillen vissla på mig.
"Öh, Blondie!" sa han. [visslade] "Öh!"
"Blondinen dissar dig", sa alven.
Irritationen växte inom mig.
"Öh, vafan!" sa ölkillen. "Blondie! ... Blondie!!"
Jag vred på huvudet.
"Vad är det?" sa jag.
"Tycker du att han ser nördig ut?" sa ölkillen och nickade mot alven.
"Blanda inte in mig i er diskussion", sa jag och försökte låta avslutande, tydligen totalt utan effekt.
"Amen du kan väl säga vad du tycker!" sa ölkillen. "Släpp en åsikt!"
(Reflektion - man kan släppa många saker, men en åsikt?)
Ytterligare några meningar sinsemellan senare var både ölkillen och alven märkbart frustrerade över att jag inte släppt någon åsikt rörande alvens nördighet.
"Hon spelar fin", sa ölkillen, och jag kände tydligt hur han tittade på mig.
"Blondinen dissar dig fortfarande", sa alven - om ölkillen var Bill var han definitivt Bull.
"Lilla gumman", sa ölkillen.
"Men hon är snygg", sa alven. "En snygg gumma."
"Tycker du hon är snygg?" sa ölkillen högt, uppenbart för att göra ner mig.
"Ja, det är hon väl?" sa alven.
Och där brast det för mig. Jag vände mig snabbt mot de båda jockarna och sa högt:
"Pratar ni om mig nu?"
"Jaa", sa alven fåraktigt.
"Sluta med det direkt, förstår ni?!" sa jag.
Jag tittade ordentligt på båda två.
"Ja", sa alven snabbt.
"Okej då", sa ölkillen strax efteråt.
Den utländska kvinna som satt bredvid mig hade följt samtalet. När jag lutade mig tillbaka och ölkillen och alven trevande hittade ett nytt samtalsämne, tittade hon föraktfullt på dem och sa:
"C c c... Idioter."
"Jaja", sa jag. "De växer nog också upp en dag om vi har tur."

Jag kände direkt att det var fel sak att säga. För ja, kanske växer man ifrån att tjafsa med okända människor på tåg. Men det är inbyggt i systemet att en kille kan approacha en tjej på vilket sätt han vill - han må betraktas som en svin, men han är ändå man, och män gör sånt.
Själv kan jag inte komma på en enda gång då jag suttit med mina kompisar på ett kollektivt färdmedel och pratat högt om en kille som suttit rakt framför. Inte heller hade vi någonsin kommit på tanken att objektifiera honom genom att ge honom ett utseenderelaterat smeknamn.
Men men. Det kanske bara är jag.

Hitta Nemo, eller snarare, hitta kvinnorna i Hitta Nemo

Jag såg "Hitta Nemo" första gången när den kom ut 2004 eller 2005. Det var en riktig feelgood-upplevelse. Så fint animerad! Och vilken gullig historia! Hur man faktiskt själv blev orolig att Nemo skulle bli fast i ett tråkigt akvarium för all framtid.

För några månader sedan bestämde jag mig för att se den igen. Denna gång blev upplevelsen totalt annorlunda. Jag försökte tycka att animeringen fortfarande var lika bra, att den var lika komisk på sina ställen. Men det gick inte. Jag blev, kort sagt, skitbesviken.

Det är lätt att räkna kvinnorna i "Hitta Nemo". Först har vi Nemos mamma, som dör innan filmen knappt börjat. Sen är det pojkar, pojkar, pojkar. Tills Doris dyker upp. Och sedan är det Dora, flickan på tandläkarmottagningen som tar livet av fisk efter fisk. Vi har också en kvinnlig sekreterare till tandläkaren på nämnda mottagning.
Var det allt? Fyra kvinnor på 90 minuter? Är det bara jag som ser en svidande obalans här?
Jag satt genom hela filmen och hoppades när varje ny scen tog vid att det skulle dyka upp en tjej. Men nej, manusförfattarna har helt glömt att halva världens befolkning, både ovan och under ytan, består av kvinnor. (Kanske tyckte de som anställde röstskådespelarna att det kändes tryggare om varje figur i filmen var en kille. De hade lätt kunnat välja fifty-fifty, särskilt med tanke på att det är en tecknad film och ingen agerar framför kameran, men visst, med tanke på att kvinnor och män av naturen besitter vida olika egenskaper är det ju svårt att göra en killhaj till en tjejhaj, när hajen i manus är en kille.)

Vad är det med alla dessa killar överallt? Nemo ska till skolan. Alla hans klasskamrater är pojkar. Och det är deras pappor som vinkar av dem. Nemo blir inträngd i ett hörn av tre hajar. Alla tre hajarna är killar. Nemos pappa följer med undervattenströmmen för att ta sig åt rätt håll. Alla sköldpaddor som pratar under färden är killar.
Nemo hamnar i ett akvarium. Alla är killar. Eller nej förresten, här finns en flicka, en menlös liten fisk som inte har några idéer om hur Nemo skall ta sig ut i frihet, medan pojkarna i akvariet spånar och aktivt utarbetar lösningar.
Genom hela filmen är alltså alla karaktärer utom fem, från fiskar till hajar till sköldpaddor till fiskmåsar till tandläkare, killar. Ser det verkligen ut så i våra världshav? Då är det kanske inte så konstigt att många arter är utrotningshotade.

Det som är minst lika bedrövande är vilka egenskaper dessa fem kvinnliga karaktärer tillskrivs. Om Nemos mamma får vi inte veta mycket, bara att hon dör.
(Att det inte är hon som skall hitta Nemo beror naturligtvis på att det inte går att göra en film om det - en fiskmamma hade nämligen aldrig tappat bort sin fiskunge.)
Doris, som tillåts ta mest plats i filmen, är även den dummaste karaktären vi träffar på under dessa 90 minuter. Hon flamsar och glömmer och tjoar och tjimmar, helt utan självkontroll och medvetenhet - precis som ett riktigt fruntimmer. Hon stjälper mer än hjälper, inte en enda gång har manusförfattarna låtit henne ha ett ögonblick av sharpness. För ordningens skull har den största manliga birollen en kvinnlig sidekick. Men denna sidekick får inte vara för smart, då blir hon ett hot mot den manliga karaktären. Bäst att låta henne vara korkad, sådär som tjejer i allmänhet är, då blir det ju roligt också.
Dora på tandläkarmottagningen är Den Vidriga Småflickan personifierad. Hon är burdus, elak och högljudd. Att det är just hon som tar livet av alla fiskar känns också självklart. Som tittare skall man känna igen obehaget av när en liten flicka är riktigt vidrig. Det är mycket värre än när en liten pojke är jobbig och bråkig. (Ändå kan jag tänka mig att en liten flicka, med tanke på de vårdande egenskaper hon av samhället anses besitta från födseln, och enligt vissa andra fostrats till, borde vara bättre lämpad än en liten pojke att ta hand om fiskar. Jag och brorsan hade kaniner tills vi var tolv. Jag tog hand om båda.)
Kvinnan på tandläkarmottagningen är inte heller något att hänga i julgranen. Med behaglig röst meddelar hon sin manlige chef att nästa patient väntar. Varken före eller efter detta skildras hon som något annat än passiv, som kvinnor i filmer brukar vara. Om man nu ens kan bilda sig den uppfattningen av de korta sekunder hon förekommer.

Hela filmen är en bedrövlig samling stereotyper, avbildade i en, uppenbarligen, sjukt könsojämn miljö. Nemo och hans pappa visar genom filmen prov på både mod och äventyrslusta, beslutsamhet och målmedvetenhet. Tjejerna i filmen gör inget av detta. De är harmlösa, huvudlösa personligheter utan egna tankar och idéer. Underställda och ofarliga, precis som i många andra filmer, böcker, tv-serier och överallt annanstans där kvinnor avbildas och ges egenskaper.

Jag hade en sur eftersmak när jag sett klart. Försökte känna att jaja, det är ju ändå en bra film. Men tanken släpper mig inte. För det är inte en bra film. Det är en jävla skitfilm. Hur skall vi någonsin kunna uppnå någon sorts jämlikhet om kvinnor inte tillåts vara handlingskraftiga och nytänkande ens i en tecknad film?

Internationella Kvinnodagen

I vissa länder firas denna dag stort - blommor delas ut på stan, kvinnor får ledigt från sina arbeten och deras män köper dem rosor och tar med dem ut på restaurang.

På Facebook cirkulerar en status som används uteslutande av det manliga könet: "Tisdagen  den 8 mars är det alla kvinnors dag. Posta detta på din status om du också är stolt över dina 364 dagar."
Så rätt de har.

I Sverige tänker vi mest på kvinnor i andra länder som har det svårt. I Aftonbladets söndagsbilaga frågar redaktören retoriskt om vi inte kan avskaffa internationella kvinnodagen, nu när kvinnor har både rösträtt och tillträde till styrelserum. "Nej", besvarar hon sin egen fråga, "inte när det finns kulturer där tioåriga småflickor släpas ut i bushen för att få sin klitoris rituellt bortskuren. Inte när ett kvinnligt foster kan köpas av en man redan i livmodern. [...] För så, mina vänner, ser verkligheten ut för alltför många av världens kvinnor."
Det är alltså det internationella kvinnodagen handlar om. Kvinnor i andra kulturer som faller offer för systematiska övergrepp. Det är få medier i väst som är intresserade av att sopa också sin egen farstu. Villfarelsen att Sverige är ett jämlikt land är vida utbredd, hemmablindheten lägger filter på alla diskussioner, både vid köksbord och i media, då man ställer våra "80% av männens lön" mot alla miljontals kvinnor som inte tillåts studera eller gifta sig med någon de valt själva.
Som att inte få ha ont när man ramlat, bara för att någon annan ramlat och slagit sig värre.

I lokaltidningen hittar jag en mängd kvinnor som svarat på frågor under rubriken "Så är det att vara kvinna". Som att upplevelsen skulle vara enhetlig för alla oss, i runda slängar, 3 miljarder som finns där ute. Som att det som gör oss till kvinnor, vår biologi och förmåga att föda barn, automatiskt gör oss det minsta lika. (Eller avser rubriken endast ett tvärsnitt av de sjutton kvinnor som svarat? Det är ju inte heller särskilt representativt.)

Kvinnorna har svarat på två frågor. Den första är "Vad tycker du är bäst med att vara kvinna?" Någon tycker att det bästa är att man får sminka sig. Någon annan att man har möjlighet att ändra sitt utseende mer än vad killar har. En tredje tycker att det bästa är att man får gentlemannamässig hjälp med att öppna dörrar. Och en fjärde svarar att en tjej kan vara mer sig själv, medan killar ska vara mer macho.
Bara en kvinna säger att hon faktiskt inte har något svar på vad som är det bästa med att vara kvinna. Och jag tycker spontant att hon verkar mest medveten av dem alla.
Fråga två är "Vad tycker du är sämst med att vara kvinna?"
Någon svarar att kvinnor konkurrerar ut varandra och bråkar istället för att lösa problemen och skapa jämlikhet. En annan tar upp att kvinnor har sämre lön. Någon tycker att det är dåligt med liberalismen i världen, fär då kan man tro att alla kvinnor är sådana. En kvinna svarar "Det finns inget dåligt här i Sverige men i resten av världen är det män som styr". Och någon tycker att det inte finns något dåligt alls med att vara kvinna.

Åh, vad jag skulle vilja prata med dessa kvinnor. De är allt mellan 16 och 41 och ingen av dem har fattat någonting.

På sidan finns också en intervju med ordföranden i ett nätverk för kvinnliga företagare. När hon får frågan vad som är bäst med att vara kvinna, svarar hon att på individnivå finns många möjligheter att välja vad man ska ha på sig, t.ex. kortkort och högklackat, medan män bara kan ha kostym. Det som är sämst med att vara kvinna tycker hon är att den ekonomiska strukturen i samhället gynnar män, och att vi måste arbeta för jämställdhet i bland annat bolagsstyrelser.

Som alltid när man läser tidningen eller tittar på tv ska man naturligtvis vara källkritisk. Det är inte säkert att svaren i enkäten är rättvist återgivna. Men om de är det - är det så lite kvinnor vet om sig själva och det samhälle de lever i? Att ordföranden i ett kvinnligt nätverk, hon som borde ha en ambition snäppet över medelsvenssons, tycker att det är bra, faktiskt det bästa, att en kvinna har större möjligheter än en man att klä sig olika från dag till dag?

Var är perspektivet? Var är kunskapen? Jag har svårt att känna solidaritet med folk som inte själva inser att de befinner sig i underläge.

Medvetenhet fas 1

Jag har haft de här tankarna ganska länge, och ändå känns det som att de slog ner som en bomb i huvudet på mig en dag.

Det var på en jobbintervju i maj 2010. Det var ett jobb jag verkligen ville ha, på ett företag jag respekterade djupt. Min [manliga] intervjuare tillika framtida potentiella chef var mycket trevlig. Inte på ett kallpratsaktigt sätt, han hade humor och substans, och jag kände att vi hittade varandra. Han var energisk och rakt på sak, och när jag var rakt på sak tillbaka uppskattade han det. We hit it off, kan man säga.

Han frågade om mina familjeförhållanden, fritidsintressen och annat smått och gott. Sedan kom det.
"Hur många barn vill du ha?" sa han.
Jag kände mig överrumplad, inte alls bekväm. Även om jag är i fertil ålder har jag ingen längtan efter barn just nu, det känns väldigt avlägset. Och så ska jag diskutera frågan med någon jag träffar för första gången.
"Jag vet inte riktigt", sa jag, "det har jag inte tänkt på."
"Men är det två eller fem eller...", fiskade han.
"Två, kanske?" sa jag trevande.
"Jag kan tala om att jag har två själv, och det räcker alldeles utmärkt", sa han.
Vi pratade vidare. Allt som allt var det en trevlig intervju.

Senare den dagen, eller dagen därpå, började jag fundera. Varför hade han frågat mig så?
Vad har min framtida familjebildning med jobbet jag söker att göra? Det var inte en fråga av typen om vilka drömmar jag har i framtiden. Och det viktigaste av allt, om jag varit en kille i samma ålder - hade han varit lika angelägen om att få svar? Hade han ens ställt frågan?

Jag mailade JämO, och fick svar att det är svårt att bevisa att man blivit diskriminerad vid en arbetsintervju på grund av sitt kön. Arbetsgivaren har rätt att ställa frågor, däremot inte att basera sitt beslut på svaren när det handlar om ens privatliv.
Och hur skulle jag bevisa att svaret på den frågan var så viktigt just för att jag är tjej i barnskaffarålder?

Jag fick inte jobbet, trots att jag hade kompetensen. En personalansvarig ringde upp mig och sa att hon tyckte att det var jättetråkigt att de var tvungna att tacka nej till mig, men att de sparat min ansökan och att jag skulle söka direkt om det dök upp någon annan vakant tjänst hos dem.

Det där satte igång någonting hos mig. Dagarna efter levde jag i en furiös ström av intryck, tolkade på ett helt nytt sätt. Det kändes som att jag öppnade ögonen.
Plötsligt såg jag hur pojkar, killar och män tittade på mig där jag stod utanför jobbet och rökte. Det var allt från skolungdomar i stora skräniga gäng till kostymer med portfölj och hantverkare i blåkläder.
De hade en sak gemensamt - de granskade mig. Tittade uppskattande. Vände på huvudet när de körde förbi i sina bilar.
På våra möten på jobbet satt tjejerna mest och fnissade medan killarna avbröt, kom med åsikter eller hävde ur sig missnöje.
Så fort Mona Sahlin kom på tal begränsade sig samtalet mest till hur jobbigt det är att lyssna på hennes röst, hur obehaglig hon är att titta på i tv-rutan, och inte alls om den typ av politik hon driver.
Jag började fundera över saker - vad och vem, eller vilka, bestämmer vilka vi är? Hur andra betraktar oss? Vad vi är kompetenta till? Vilka egenskaper vi har?
Jag funderade länge. Vissa perioder mindre, andra perioder mer. Och det blev uppenbart hur lite diskussion som faktiskt sker kring detta. Hur vi alla lever med en omedveten sanning om att det bara är så.
Och så startade jag den här bloggen.