Jag såg "Hitta Nemo" första gången när den kom ut 2004 eller 2005. Det var en riktig feelgood-upplevelse. Så fint animerad! Och vilken gullig historia! Hur man faktiskt själv blev orolig att Nemo skulle bli fast i ett tråkigt akvarium för all framtid.
För några månader sedan bestämde jag mig för att se den igen. Denna gång blev upplevelsen totalt annorlunda. Jag försökte tycka att animeringen fortfarande var lika bra, att den var lika komisk på sina ställen. Men det gick inte. Jag blev, kort sagt, skitbesviken.
Det är lätt att räkna kvinnorna i "Hitta Nemo". Först har vi Nemos mamma, som dör innan filmen knappt börjat. Sen är det pojkar, pojkar, pojkar. Tills Doris dyker upp. Och sedan är det Dora, flickan på tandläkarmottagningen som tar livet av fisk efter fisk. Vi har också en kvinnlig sekreterare till tandläkaren på nämnda mottagning.
Var det allt? Fyra kvinnor på 90 minuter? Är det bara jag som ser en svidande obalans här?
Jag satt genom hela filmen och hoppades när varje ny scen tog vid att det skulle dyka upp en tjej. Men nej, manusförfattarna har helt glömt att halva världens befolkning, både ovan och under ytan, består av kvinnor. (Kanske tyckte de som anställde röstskådespelarna att det kändes tryggare om varje figur i filmen var en kille. De hade lätt kunnat välja fifty-fifty, särskilt med tanke på att det är en tecknad film och ingen agerar framför kameran, men visst, med tanke på att kvinnor och män av naturen besitter vida olika egenskaper är det ju svårt att göra en killhaj till en tjejhaj, när hajen i manus är en kille.)
Vad är det med alla dessa killar överallt? Nemo ska till skolan. Alla hans klasskamrater är pojkar. Och det är deras pappor som vinkar av dem. Nemo blir inträngd i ett hörn av tre hajar. Alla tre hajarna är killar. Nemos pappa följer med undervattenströmmen för att ta sig åt rätt håll. Alla sköldpaddor som pratar under färden är killar.
Nemo hamnar i ett akvarium. Alla är killar. Eller nej förresten, här finns en flicka, en menlös liten fisk som inte har några idéer om hur Nemo skall ta sig ut i frihet, medan pojkarna i akvariet spånar och aktivt utarbetar lösningar.
Genom hela filmen är alltså alla karaktärer utom fem, från fiskar till hajar till sköldpaddor till fiskmåsar till tandläkare, killar. Ser det verkligen ut så i våra världshav? Då är det kanske inte så konstigt att många arter är utrotningshotade.
Det som är minst lika bedrövande är vilka egenskaper dessa fem kvinnliga karaktärer tillskrivs. Om Nemos mamma får vi inte veta mycket, bara att hon dör.
(Att det inte är hon som skall hitta Nemo beror naturligtvis på att det inte går att göra en film om det - en fiskmamma hade nämligen aldrig tappat bort sin fiskunge.)
Doris, som tillåts ta mest plats i filmen, är även den dummaste karaktären vi träffar på under dessa 90 minuter. Hon flamsar och glömmer och tjoar och tjimmar, helt utan självkontroll och medvetenhet - precis som ett riktigt fruntimmer. Hon stjälper mer än hjälper, inte en enda gång har manusförfattarna låtit henne ha ett ögonblick av sharpness. För ordningens skull har den största manliga birollen en kvinnlig sidekick. Men denna sidekick får inte vara för smart, då blir hon ett hot mot den manliga karaktären. Bäst att låta henne vara korkad, sådär som tjejer i allmänhet är, då blir det ju roligt också.
Dora på tandläkarmottagningen är Den Vidriga Småflickan personifierad. Hon är burdus, elak och högljudd. Att det är just hon som tar livet av alla fiskar känns också självklart. Som tittare skall man känna igen obehaget av när en liten flicka är riktigt vidrig. Det är mycket värre än när en liten pojke är jobbig och bråkig. (Ändå kan jag tänka mig att en liten flicka, med tanke på de vårdande egenskaper hon av samhället anses besitta från födseln, och enligt vissa andra fostrats till, borde vara bättre lämpad än en liten pojke att ta hand om fiskar. Jag och brorsan hade kaniner tills vi var tolv. Jag tog hand om båda.)
Kvinnan på tandläkarmottagningen är inte heller något att hänga i julgranen. Med behaglig röst meddelar hon sin manlige chef att nästa patient väntar. Varken före eller efter detta skildras hon som något annat än passiv, som kvinnor i filmer brukar vara. Om man nu ens kan bilda sig den uppfattningen av de korta sekunder hon förekommer.
Hela filmen är en bedrövlig samling stereotyper, avbildade i en, uppenbarligen, sjukt könsojämn miljö. Nemo och hans pappa visar genom filmen prov på både mod och äventyrslusta, beslutsamhet och målmedvetenhet. Tjejerna i filmen gör inget av detta. De är harmlösa, huvudlösa personligheter utan egna tankar och idéer. Underställda och ofarliga, precis som i många andra filmer, böcker, tv-serier och överallt annanstans där kvinnor avbildas och ges egenskaper.
Jag hade en sur eftersmak när jag sett klart. Försökte känna att jaja, det är ju ändå en bra film. Men tanken släpper mig inte. För det är inte en bra film. Det är en jävla skitfilm. Hur skall vi någonsin kunna uppnå någon sorts jämlikhet om kvinnor inte tillåts vara handlingskraftiga och nytänkande ens i en tecknad film?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar