Internationella Kvinnodagen

I vissa länder firas denna dag stort - blommor delas ut på stan, kvinnor får ledigt från sina arbeten och deras män köper dem rosor och tar med dem ut på restaurang.

På Facebook cirkulerar en status som används uteslutande av det manliga könet: "Tisdagen  den 8 mars är det alla kvinnors dag. Posta detta på din status om du också är stolt över dina 364 dagar."
Så rätt de har.

I Sverige tänker vi mest på kvinnor i andra länder som har det svårt. I Aftonbladets söndagsbilaga frågar redaktören retoriskt om vi inte kan avskaffa internationella kvinnodagen, nu när kvinnor har både rösträtt och tillträde till styrelserum. "Nej", besvarar hon sin egen fråga, "inte när det finns kulturer där tioåriga småflickor släpas ut i bushen för att få sin klitoris rituellt bortskuren. Inte när ett kvinnligt foster kan köpas av en man redan i livmodern. [...] För så, mina vänner, ser verkligheten ut för alltför många av världens kvinnor."
Det är alltså det internationella kvinnodagen handlar om. Kvinnor i andra kulturer som faller offer för systematiska övergrepp. Det är få medier i väst som är intresserade av att sopa också sin egen farstu. Villfarelsen att Sverige är ett jämlikt land är vida utbredd, hemmablindheten lägger filter på alla diskussioner, både vid köksbord och i media, då man ställer våra "80% av männens lön" mot alla miljontals kvinnor som inte tillåts studera eller gifta sig med någon de valt själva.
Som att inte få ha ont när man ramlat, bara för att någon annan ramlat och slagit sig värre.

I lokaltidningen hittar jag en mängd kvinnor som svarat på frågor under rubriken "Så är det att vara kvinna". Som att upplevelsen skulle vara enhetlig för alla oss, i runda slängar, 3 miljarder som finns där ute. Som att det som gör oss till kvinnor, vår biologi och förmåga att föda barn, automatiskt gör oss det minsta lika. (Eller avser rubriken endast ett tvärsnitt av de sjutton kvinnor som svarat? Det är ju inte heller särskilt representativt.)

Kvinnorna har svarat på två frågor. Den första är "Vad tycker du är bäst med att vara kvinna?" Någon tycker att det bästa är att man får sminka sig. Någon annan att man har möjlighet att ändra sitt utseende mer än vad killar har. En tredje tycker att det bästa är att man får gentlemannamässig hjälp med att öppna dörrar. Och en fjärde svarar att en tjej kan vara mer sig själv, medan killar ska vara mer macho.
Bara en kvinna säger att hon faktiskt inte har något svar på vad som är det bästa med att vara kvinna. Och jag tycker spontant att hon verkar mest medveten av dem alla.
Fråga två är "Vad tycker du är sämst med att vara kvinna?"
Någon svarar att kvinnor konkurrerar ut varandra och bråkar istället för att lösa problemen och skapa jämlikhet. En annan tar upp att kvinnor har sämre lön. Någon tycker att det är dåligt med liberalismen i världen, fär då kan man tro att alla kvinnor är sådana. En kvinna svarar "Det finns inget dåligt här i Sverige men i resten av världen är det män som styr". Och någon tycker att det inte finns något dåligt alls med att vara kvinna.

Åh, vad jag skulle vilja prata med dessa kvinnor. De är allt mellan 16 och 41 och ingen av dem har fattat någonting.

På sidan finns också en intervju med ordföranden i ett nätverk för kvinnliga företagare. När hon får frågan vad som är bäst med att vara kvinna, svarar hon att på individnivå finns många möjligheter att välja vad man ska ha på sig, t.ex. kortkort och högklackat, medan män bara kan ha kostym. Det som är sämst med att vara kvinna tycker hon är att den ekonomiska strukturen i samhället gynnar män, och att vi måste arbeta för jämställdhet i bland annat bolagsstyrelser.

Som alltid när man läser tidningen eller tittar på tv ska man naturligtvis vara källkritisk. Det är inte säkert att svaren i enkäten är rättvist återgivna. Men om de är det - är det så lite kvinnor vet om sig själva och det samhälle de lever i? Att ordföranden i ett kvinnligt nätverk, hon som borde ha en ambition snäppet över medelsvenssons, tycker att det är bra, faktiskt det bästa, att en kvinna har större möjligheter än en man att klä sig olika från dag till dag?

Var är perspektivet? Var är kunskapen? Jag har svårt att känna solidaritet med folk som inte själva inser att de befinner sig i underläge.