Medvetenhet fas 1

Jag har haft de här tankarna ganska länge, och ändå känns det som att de slog ner som en bomb i huvudet på mig en dag.

Det var på en jobbintervju i maj 2010. Det var ett jobb jag verkligen ville ha, på ett företag jag respekterade djupt. Min [manliga] intervjuare tillika framtida potentiella chef var mycket trevlig. Inte på ett kallpratsaktigt sätt, han hade humor och substans, och jag kände att vi hittade varandra. Han var energisk och rakt på sak, och när jag var rakt på sak tillbaka uppskattade han det. We hit it off, kan man säga.

Han frågade om mina familjeförhållanden, fritidsintressen och annat smått och gott. Sedan kom det.
"Hur många barn vill du ha?" sa han.
Jag kände mig överrumplad, inte alls bekväm. Även om jag är i fertil ålder har jag ingen längtan efter barn just nu, det känns väldigt avlägset. Och så ska jag diskutera frågan med någon jag träffar för första gången.
"Jag vet inte riktigt", sa jag, "det har jag inte tänkt på."
"Men är det två eller fem eller...", fiskade han.
"Två, kanske?" sa jag trevande.
"Jag kan tala om att jag har två själv, och det räcker alldeles utmärkt", sa han.
Vi pratade vidare. Allt som allt var det en trevlig intervju.

Senare den dagen, eller dagen därpå, började jag fundera. Varför hade han frågat mig så?
Vad har min framtida familjebildning med jobbet jag söker att göra? Det var inte en fråga av typen om vilka drömmar jag har i framtiden. Och det viktigaste av allt, om jag varit en kille i samma ålder - hade han varit lika angelägen om att få svar? Hade han ens ställt frågan?

Jag mailade JämO, och fick svar att det är svårt att bevisa att man blivit diskriminerad vid en arbetsintervju på grund av sitt kön. Arbetsgivaren har rätt att ställa frågor, däremot inte att basera sitt beslut på svaren när det handlar om ens privatliv.
Och hur skulle jag bevisa att svaret på den frågan var så viktigt just för att jag är tjej i barnskaffarålder?

Jag fick inte jobbet, trots att jag hade kompetensen. En personalansvarig ringde upp mig och sa att hon tyckte att det var jättetråkigt att de var tvungna att tacka nej till mig, men att de sparat min ansökan och att jag skulle söka direkt om det dök upp någon annan vakant tjänst hos dem.

Det där satte igång någonting hos mig. Dagarna efter levde jag i en furiös ström av intryck, tolkade på ett helt nytt sätt. Det kändes som att jag öppnade ögonen.
Plötsligt såg jag hur pojkar, killar och män tittade på mig där jag stod utanför jobbet och rökte. Det var allt från skolungdomar i stora skräniga gäng till kostymer med portfölj och hantverkare i blåkläder.
De hade en sak gemensamt - de granskade mig. Tittade uppskattande. Vände på huvudet när de körde förbi i sina bilar.
På våra möten på jobbet satt tjejerna mest och fnissade medan killarna avbröt, kom med åsikter eller hävde ur sig missnöje.
Så fort Mona Sahlin kom på tal begränsade sig samtalet mest till hur jobbigt det är att lyssna på hennes röst, hur obehaglig hon är att titta på i tv-rutan, och inte alls om den typ av politik hon driver.
Jag började fundera över saker - vad och vem, eller vilka, bestämmer vilka vi är? Hur andra betraktar oss? Vad vi är kompetenta till? Vilka egenskaper vi har?
Jag funderade länge. Vissa perioder mindre, andra perioder mer. Och det blev uppenbart hur lite diskussion som faktiskt sker kring detta. Hur vi alla lever med en omedveten sanning om att det bara är så.
Och så startade jag den här bloggen.