Det där med ungar

Det är trendigt att skaffa barn. Kanske inte just att sätta dem till världen, för det har väl folk gjort i alla tider, men hur man sedan kan använda dem som statussymboler. Det har blivit möjligt att förverkliga sig själv och definiera sin livsstil genom sina barn på ett sätt som känns starkt kopplat till 2000-talet.
Folk döper sina telningar efter amerikanska delstater och köper märkesskor som är så små att man knappt får ner två fingrar i dem. Det är viktigt att vara lyckad, och man kan visa att man är lyckad också genom att ha lyckade barn. Det är sådana barn som inte växer upp och jobbar inom vården, utan pluggar media och flyttar till Stockholm (inget fel i något av det).
Folk drömmer om dyra barnvagnar och att dricka latte på stan med föräldralediga kompisar. Det är viktigt med söta, gärna dyra, bebiskläder och att gå i rätt skolor, bo i rätt områden, umgås med rätt människor.
Och någonstans i detta drömmande och planerande så faller könsperspektivet bort. Jag hör folk berätta att de ska ta all föräldraledighet, för deras killar är inte så sugna på att vara hemma. Vissa killar vet inte ens hur man byter en blöja, och är det bajs i blöjan finns det inte en chans att de ska ta i den. Omgivningen skrattar igenkännande, ja se killar och blöjor går ju inte riktigt ihop.
Också det viktigaste perspektivet faller bort i denna västerländska babymaterialism - vad vill man ge sina barn? Frånsett dessa märkeskläder och vetskapen om att de är snäppet grymmare än barn som vuxit upp i taskiga områden?
När jag tänker på att skaffa barn känner jag instinktivt att jag inte kommer våga. Det är en sjuk värld vi lever i, med våld och sex och porr och droger, med avslutade och kommande krig och en arbetsmarknad som fått dubbelsidig lunginflammation.

Nån gång kanske jag kommer vilja ha barn, livet faller sig väl så till slut. Och om jag får några, så tänker jag att jag vill ge dem värderingar. Jag kan inte känna idag att jag bryr mig så mycket om de där svindyra vagnarna och den där kaffelatten. Snarare om att försöka göra mina barn till små egna människor, som lär sig tänka kritiskt, som lär sig att skilja rätt från fel, som bildar sig en uppfattning om världen där utanför. Som värderar ärlighet och rättvisa framför märkeskläder, och som slipper växa upp med skamfyllda föräldrar. För det är lätt att känna skam. Dåligt samvete över allt man borde hinna, över alla man borde ringa, över allt man borde demonstrera för, demonstrera emot. Säkert kommer även jag att känna dåligt samvete den dagen jag skaffar barn. Säkert kommer även jag att känna skuld när jag inte hinner till mina barns skolframträdanden, eller prioriterar att jobba istället för att hämta tidigare  på dagis.
Därför är det så jävla viktigt att skaffa barn med rätt person. Man kan kämpa hur mycket man vill, brinna hur mycket som helst, ha hur starka åsikter som helst om hur man vill leva sitt liv. Men det funkar inte, om den man delar sitt liv med inte håller med. Och det märker man oftast när barnen redan kommit och huset redan är köpt. Det är enligt statistik då kvinnor och män faller tillbaka i traditionella könsroller, han drar in pengarna och hon tar föräldraledigheten, samt alla vabbdagar, eftersom de förlorar pengar på att han är hemma istället.

Jag hoppas att den jag skaffar barn med är villig att ta sitt ansvar. Att han är med på att dela lika på föräldraledighet och vab. För även om någon säger sig vara jämställd, så märker man först när det är skarpt läge hur det ligger till på riktigt.
Och jag hoppas att jag kan släppa mitt kvinnliga kontrollbehov och stå tillbaka. Inte packa gympapåsar för att det ska bli "rätt" eller lägga fram barnens kläder när han är hemma med dem. Det enda sättet att lära sig, är att få göra saker själv. Kvinnor besitter ingen magisk multitasking-egenskap, tvärtom är de ofta så bra på att ta hand om barn för att de gjort det i så mycket större utsträckning än sina män - och säkert har de också känt sig vilsna med det där första knytet, med amning och blöjbyten och rätt kläder för väderleken.
Därför hoppas jag att jag kan stå på mig när det är dags för mig att skaffa barn. Kräva att han är hemma halva föräldraledigheten, även om jag själv känner att det hade varit mysigt att vara hemma längre. Helt enkelt för att det är viktigt att barnen knyter an till båda sina föräldrar. Helt enkelt för att allt blir logistiskt så mycket enklare om barnen har två personer att fråga om var de nytvättade shortsen ligger nånstans. Helt enkelt för att man förtjänar avlastning, för att det är det förhållanden handlar om, att hjälpa och stötta varandra. Helt enkelt för att så som samhället är uppbyggt, så får man inte pensionspoäng för att byta blöjor och gunga gunga.

Jag hoppas att den dagen jag skaffar barn, så gör jag det med en person som vill vara pappa på heltid, som vill torka snor och tvätta smutsiga strumpor, och inte bara finnas där när det vankas utflykter och snöbollskrig. En gång träffade jag en kille, en i övrigt helt otrolig människa, som sa att han inte ville vara pappaledig. För det var inte hans grej, utan kvinnans ansvar. Och jag kände att det här kommer aldrig funka, och så gjorde jag slut. För det är det minsta man kan göra för sin egen skull. Välja sin partner med omsorg, så att man får med alla de där aspekterna, alla mjuka värden, som räknas. Som att förskolan skall arbeta utifrån ett genusperspektiv, eller att jag kanske också har viktiga grejer att göra på mitt jobb även om barnen blir sjuka. Så att man inte sitter där sen med bebisar klädda i senaste märkeskläderna och ett fint dyrt hus som han har betalat för, och upptäcker att man missade allt det där man tyckte var viktigt tidigare.