Jag har funderat mycket på en sak, som finns inbakad i jämställdhetsdebatten. Det är detta, att män och kvinnor skall dela lika - man skall dela lika på hushållsarbete och omvårdnad av barn, så att kvinnor också får komma ut och lönearbeta.
Det är en fin tanke, att kvinnor skall få se mer än hemmets fyra väggar, åtminstone i större utsträckning. Men jag undrar ändå varför det som ligger till grund för allt jämställdhetsarbete, är att kvinnor skall konkurrera med män på mäns villkor.
För är det inte det som hela "dela lika"-debatten handlar om? Män skall ta större ansvar hemma, de skall utföra lika mycket oavlönat arbete som kvinnor, så att kvinnor kan arbeta i större utsträckning, få en bättre pension, slippa dubbeljobba och bli utbrända både fysiskt och psykiskt.
Jättebra, naturligtvis är det så! Jag vill inte heller dubbelarbeta, och jag vill inte heller vara den första (och enda) dagis ringer när ungarna blir magsjuka. Men! Jag undrar var detta härstammar ifrån. Vem har bestämt att det är mer produktivt ("bättre") att lönearbeta än att uppfostra ungar?
Att städa ett hem, laga mat och tvätta och diska åt en hel familj, tillsammans med övrig omvårdnad som att hålla koll på födelsedagar, packa gympaväskor och plåstra om skrapade knän, kan rimligtvis inte vara en sämre sysselsättning än att sitta på kontor och vända papper, eller skaka hand och chitchatta med näringslivshöjdare på konferenser, även om detta genererar pengar. Ändå är det så vi ser på det, och det genomsyrar debatten. Det obetalda arbetet i hemmet ses som dåligt just för att det är obetalt. Men! Det är obetalt eftersom det traditionellt utförts av kvinnor, och kvinnors sysslor har alltid värderats lägre.
Därför känns det konstigt och snedvridet att kvinnor skall lämna ifrån sig de sämre sysslorna (exemeplvis hushållsarbete) för att syssla med de vettiga grejerna (tjäna pengar). Att arbeta och göra karriär ses inte som bättre just för att det genererar pengar. Det ses som bättre eftersom det varit förbehållet män, och mäns sysselsättningar har alltid värderats högre.
Spelar det verkligen någon roll hur mycket pengar som florerar på Wall Street, om det inte finns någon som tar hand om barn och gamla, som kan utbilda nya generationer, som lagar mat, någon som tvättar smutstvätten så att det finns rena kläder i garderoben? Naturligtvis faller samhället i småbitar om alla bara skall göra karriär och tjäna pengar. Det är inte kontorsarbetet som kommer att rädda världen, eller plåstra om personer som råkat ut för olyckor.
Jag förespråkar inte heller att kvinnor skall stanna på sina positioner och veta sin plats vid spisen. Det är smått ångestframkallande att föreställa sig situationen för en olycklig hemmafru så sent som på 60-talet; att kanske vakna varje dag bredvid någon man inte längre älskar, men att ändå behöva stanna eftersom man behöver den ekonomiska omsorg äktenskapet erbjuder.
Däremot anser jag att statusen för kvinnodominerade sysselsättningar, såväl betalda inom arbetslivet som obetalda i hemmet, bör höjas. Att kunna få lön för det arbete man utför hemma, som faktiskt underlättar för någon annan att dra in pengar. Att kunna leva på det yrke man utbildat sig till, särskilt då dessa som är kvinnodominerade, typ förskolepedagoger, lärare, vårdpersonal, är essentiella för ett samhälles fortlevnad.
Därför är det snett när man lobbar för att kvinnor skall bli börsmäklare och professorer i lika stor utsträckning som män. För att kränga aktier eller fastigheter borde inte anses så många hundra procent viktigare än det skitviktiga arbetet som kvinnor utfört i alla århundraden, utan lön och utan tack, och som fortfarande i större utsträckning faller på kvinnans och mammans axlar, oavsett om hon jobbar heltid, deltid eller inte alls.
Så länge traditionellt kvinnliga sysslor och yrken ses som sämre än traditionellt manliga, kommer debatten att vara snedvriden. Och när det sker en förskjutning av könsdominans inom ett yrke från manlig till kvinnlig, sjunker yrkets status (se exempelvis läraryrket under senaste århundradet - detta även en åsikt från Gudrun Schyman).
Så länge det ser ut så, kommer vi inte att bli jämställda. För det innebär att kvinnor måste fortsätta slåss inom traditionellt manliga branscher, och att man måste satsa resurser på att män skall ta sitt ansvar för skitgörat med hus och hem, eller vilja degradera sig till traditionellt kvinnliga yrken.
Allt detta bottnar i att kvinnor, och allt som har med kvinnor att göra, är lite sämre. Även som tjej är det lätt att se ner på någon som "inte har högre ambitioner" än att hon kan tänka sig att jobba deltid på ICA och ta hand om sina barn resten av tiden. Men. Vem fan har bestämt att det är finare att spendera åtta timmar om dagen med verksamhetsstyrning, än att hjälpa sina barn att utvecklas till självständiga individer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar